Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och karaktärslös i detaljerna. Det är äfven här idén, som utgör konstverkets
styrka. Likaså i Karl XII:stoden, som är mycket klumpig i utförandet.
Inom måleriet förelrädes den gammalnordiska riktningen främst af
Mårten Eskil Winge (1825—1896) och August Malmström (1829—1901).
Winge betonade starkt kroppskrafterna hos sina kämpar och blonda
ungmor, något själsinnehåll söker man förgäfves hos dem. Kompositionen
var hans styrka, och man tycker att en stor, monumental behandling borde
ha legat för hans lynne. Men en dylik genomförde han endast i »Loke
och Sigyn» (1863, motivet var förut behandladt i målning eller teckning
af Wahlbom, Sandberg, Blommér, Jernberg). »Tors strid med jättarna»
1872 — också ett motiv, som göterna funnit lockande — är mera
liåll-ningslös, och »Åsarnas invandring» är ingenting annat än en stor brokig
illustration.
Malmströms personlighet kommer mest äkta och omedelbart fram i
bilder med lekande barn (de bästa äro från 1860-talet) och i små
land-skapsstämningar i akvarell. Han var ej kämpastyrkans utan idyllens och
svärmeriets målare — det visade redan hans »Kung Heimer», spelande på
harpan för lilla Aslög, som leker i gräset vid källan. I »Älfvalek» gaf
Malmström hvad Blommér sökt gifva i sina sommarnattsidyller, han
behandlar ej motivet så barnsligt och trohjärtadt som föregångaren men med
vida större skicklighet — man kunde säga skicklighet i att med färg ge
ett snarare poetiskt än måleriskt naturintryck.
I Malmströms fornnordiska motiv är det uteslutande den måleriska
behandlingen, som intresserar. Han är en skicklig Couture-elev — så länge
han är kvar i Paris. Återkommen hem mattas och förflyktigas hans
färgsinne, färgen blir sträf och okänslig, utan ljus och luft, och teckningen
blir maniererad liksom typerna tröttsamt enformiga. Det första
»Bråvalla-slag», han målade 1859, är hållet i varma, mättade toner och har ingen
nordisk karaktär, visar påverkan från Delacroix och från Horace Vernets
afrikanska bataljtaflor. Senare målade han samma motiv i större skala,
grått och tungt, ett virrvarr af argsinta och grimaserande kämpar och
sköldmör i strid — och ofvanför i skyn rida de stupade på hvita hästar
till Valhalls fröjder. En stor komposition utan storhet i hållningen och
utan monumental verkan. Bråvallaslaget förde ej till konstnärlig seger,
lika litet som Winges »Åsarnas invandring» — de stora dukarna blefvo
stående som prof på afståndet mellan ansatserna och förmågan att ge
personligt lif åt fornsagans gestalter och att finna ett formellt uttryck för
ämnena. Riktningen gick under i tråkighet.
När den mångfrestande Scholander gaf sig in på fornnordiska ämnen
— i en serie pennteckningar till »Fjolners saga», sådan han själf diktat
den — visade han en fantasiens lifligliet af helt annan art än de båda
asamålarna ägde. Han utgick från det ornamentala, omslöt sina flyktiga
kompositioner — af hvilka några voro storslaget tänkta — med en
rikedom af fyndiga, omväxlande ornamentsmotiv. Äfven som akvarellist hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
