Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stiger lodrält ur tusende skorstenar af en stad och färgas livirflande röd
emot fonden af den klara, frostiga morgonhimlen. Detta och mycket annat
återstår ännu och borde vara tillräckligt att läggas till grund för en
alldeles ny skola i landskapsmålningen. Det nordiska sommarlandskapet
har visst också sin egen tjusning, men i jämförelse med söderns är dess
himmel för blek, dess grönska för matt eller för mörk. Vintern ensam
är vår fulla, vår ojämförliga egendom, när det gäller att bjuda ämnen åt
penseln; det är därifrån man en dag skall söka de taflor, som förvåna
världen.»
Fig. 32. Edvard Bergh: Landskap.
Egron Lundgren skrifver 1868 om Sveriges natur: »Vårt land är icke
pittoreskt och jämförelsevis ganska färglöst, grått, hvitt och grönt, men
med geni i riktningen är det väl ändå möjligt, kan jag tänka, att kunna
göra förvånande och sanna målningar äfven med sådana elementer. Men
vintern ägnar sig i synnerhet att behandlas i vattenfärg, och jag tror att
däri ett stort fält ligger öppet för en ny Wickenberg. I all denna rikedom
på is och snödrifvor och sorglighet ligger en egen poesi.»
Ännu lågo stora områden af den svenska naturen oupptäckta för konsten.
Bland skedets landskapsmålare är Markus Larson (1825—1864) den
störst anlagde. Vildmarksnaturen uppe i bergstrakterna är hans område,
och han släpper med nöje lös stormen öfver skog och fjäll. Molnen jaga
öfver himlen i ilande fart, trädstammar bräckas, forsen sjuder och kokar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
