Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stråken till den, då log han! — Jo, det fanns där,
alltsammans! — Denna ton kunde växa, bredare
och bredare, till dess den grävde sig ända ned i
hjärtat på den, som lyssnade, den kunde bliva
mjuk och öm som den mildaste stämma, som talade
tröstens och fridens ord, och så kunde den åter
växa, klaga och ropa, som om den gömde på
alla mänskliga smärtor och sorger.
Den gamle mästaren tog den i handtaget,
vände den fram och tillbaka, log och tänkte:
— Den violinen skall kunna säga allt vad män?
niskorna ha på hjärtat och vad intet mänskligt
språk kan uttala — om den blott kommer i rätta
händer!
Och den kom snart i en stor konstnärs hand.
På den tiden fanns i Florens en violinspelare,
vars namn var Angelo Franceschi, men av de flesta
kallades han blott Angelo eller »1’Unico», ty man
tyckte, att såsom han spelade ingen.
När han lät höra sig, kommo de förnäma ut
ur sina stränga, fästningslika palats, hantverkarna
stängde sina bodar för att gå och höra honom,
och det kunde icke firas någon större fest i
staden, utan att Angelo måste förhöja glansen därav
med sitt spel.
Han var en tyst ung man, som levde ensam
och icke sysselsatte sig med annat än med sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
