- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
17

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

6in middag, till dess han slutligen kunde säga, att nu
var verkligen violinen hans.

Och nu började han spela på ett alldeles nytt sätt.
Den violinen förstod allt hvad han menade, fogade sig
efter alla hans nycker och kunde göra allting. Han
försökte med de besynnerligaste språng, de mest vågsamma
löpningar och de underligaste drillar, — jo, den var alltid
med! — Det lät mycket bättre, än han hade kunnat tänka
sig, och hans långa fingrar och smidiga handled vågade
sig ut på beständigt nya upptäckter.

Han hade virtuositeten liksom af naturen, inga
svårigheter tycktes honom oöfvervinneliga; och med alla dessa
yttre medel, som han höll som trådar i sin hand, tolkade
han sin egen naturs hemligaste tankar.

Det var en vild, lidelsefull natur, på en gång
brännande het och obevekligt kall, som bättre kunde hata
än älska, bättre hånle än gråta, och som med en
demonisk öfverlägsenhet såg ned på människolifvets sorger
och fröjder.

Man kunde bli rädd, nar man hörde honom
spela.

Han stod, lång och mager, i den låga
svarfvarverk-staden, med det långa, svarta håret ned öfver den höga
pannan, de små svarta ögonen gnistrande i det bleka
ansiktet, där hvarken ögonbryn eller ögonhår gåfvo någon
synnerlig skugga, ett hårdt, sarkastiskt leende omkring
den breda munnen, och den framskjutande, långa hakan
hvilande på violinen.

När han då tog sina första tag öfver strängarna —
ritsch, ratsch! — löpte det kalla kårar utefter ryggen på
svarfvargesällerna. Det lät som två hemska hotelser om
hvad som nu skulle komma. Och så bröt det löst!
Han spelade för det mesta sina egna fantasier, och de
voro just icke lustiga att höra på! — Det kokade som i

H. Nyblom, Dikt och verklighet. 2

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/1/0019.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free