- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
81

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och af föräldrarne uppoffrad för att bli den rike
slotts-herrns fru. Den tiden tänkte man mindre än nu på att
det kunde vara möjligt eller till och med rätt att i en
afgörande sak sätta sig emot en faders eller moders önskan.
När det därtill gällde att rädda familjens hela existens
genom att äkta en man, om hvilken ingen kunde säga
annat än godt, så befanns den omständigheten, att han
var närmare femtio år, medan bruden nyligen fyllt
ader-ton, icke vara något att lägga märke till. Det föll af sig
själft, att man skulle tiga och lyda.

Och farmor, som den tiden var en ung, skön dam,
af de flesta vanligen ej kallad annat än »vackra fröken
Viveka», firade en sommardag sitt bröllop med herren till
Sörsta.

På bröllopsaftonen, då alla gästerna rest, gick hon
ensam ned i parken och kom snart in i de långa
gångarna under lindarnas och lönnarnas nedhängande grenar,
under hvilka gräset stod högt med midsommarblommor.
Himmeln var lätt beslöjad, och nymånen stod som en
eilfverbåge öfver slottstornet. Mellan löfven gnistrade
vattnet i ån, som strid och bred brusade genom parken,
och längre bort låg sjön som smält silfver i den tysta
natten.

Hon gick sakta framåt i en af de långa lindalléerna.
Den hvita brudklädningen släpade efter henne,
nattfjärilarna kommo ljudlöst fladdrande och hängde fast i den
långa, hvita slöjan. Hennes ansikte var blekt, och det
mörka håret och ögonen sågo ännu mörkare- ut mot allt
det hvita, som omgaf dem. Hon gick så lätt, att hon
icke hörde ljudet af sina sidenskor på marken.

Egentligen var hon icke sorgsen. Hon hade ej
upp-gifvit någon kärlek eller något hopp för att denna dag
gå i brudstol med herren till Sörsta. Hon hade ännu
lefvat så litet, endast ett stilla arbetslif i hemmet, af-

H. Nyblom,, Dikt och verklighet. 6

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 19:05:19 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/1/0083.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free