- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
116

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

rande röst: »Hvem är du? Du är den, jag alltid har
letat efter, alltid har saknat och nu ändtligen har funnit.
Hvad är ditt namn?»

Och med en röst, som sänkte sig som en himmelsk
tröst till hans hjärta, svarade hon: »Jag är kärleken.» —
»Hvarför viker du då beständigt undan?» frågade han.
»Hvarför låter du mig icke gripa dig?» — »Emedan jag
icke vill, att du skall se mig helt och hållet», svarade
kärleken. »Mitt ansikte behagar dig, och jag tillåter dig
att se mig, såsom du nu ser mig. Men skulle du fånga
mig och lyfta min slöja, då skulle du få se ett annat
ansikte, som icke skulle behaga dig.» — »Tala icke så»,
ropade han. »Allt hos dig är skönt och fullkomligt. Låt
mig se dig helt och hållet sådan du är! Låt mig lyfta
din slöja blott en enda gång, eller jag får aldrig mera
lugn i lifvet.» —

Men kärleken teg. Ansiktet blef allvarligare, och
hon började igen att sväfva tillbaka öfver snåret. Han
samlade å nyo alla sina krafter och följde efter. Han
vadade genom träsk, slog sig genom törnesnår och
klättrade med lifsfara uppför branta klippor. Solen gick ned
öfver hafvet, och det började bli mörkt i skogen, men
han bara störtade framåt med stirrande ögon, där han
såg kärleken sväfva som en hvit dimma mellan grenarna.

Ett ögonblick var hon alldeles försvunnen, men då
gick med ens månen upp öfver skogen, och nu såg
han igen helt tydligt slöjan öfver kärlekens skuldra glänsa
som silfver i månskenet. Sakta smög han sig efter henne,
sträckte ut handen och grep en flik af slöjan. Men
kärleken var icke längre lysande som förr: hon var blek
och allvarlig och såg på honom med bedröfvade ögon.
»Jag ville göra dig lycklig», sade hon, »men du ville icke
nöjas därmed. Nå väl, du skall få din vilja fram. Du
skall få se mitt andra ansikte . .. Här är det!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 19:05:19 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/1/0118.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free