- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
122

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ansiktsuttryck, som var så allvarligt; själf var hon alltid
glad, alltid nöjd, och hon njöt som en fågel i luften af
hvarje dag, som gick upp på himmeln.

När hon satt där på stenen och dinglade med
fotterna och redan på långt afstånd böjde sin lilla
prinsess-nacke och med sin mjuka stämma sade: »Buon giorno,
signora!», så var det alltid med samma milda tonfall,
och frågade man, hur hon själf befann sig, så var det
alltid: »Benissimo».

Hon var den ömmaste dotter mot sin farmor och
kunde icke komma i hennes närhet utan att öfverhopa
henne med kyssar och smekningar, och dessutom hade hon
en bestämd, utpräglad egenskap, — hon var from, hon
älskade madonnan och himmeln med en svärmisk kärlek.

Jag såg henne ofta ligga och bedja i det lilla
kapellet midt emot deras hus, och intet kunde vara säkrare,
än att jorden icke existerade för henne i sådana
ögonblick. Jag ser henne ligga på knä med sina
sammanknäppta händer tryckta mot hakan, läpparna halföppna
och de smältande, hängifna ögonen lyftade i tillbedjan
mot madonnabilden, som stod på altaret i sin styfva
sidenklädning.

Det utstrålade en sådan fromhet ur dessa barnaögon,
en sådan tillbedjande kärlek, att jag aldrig till den grad
har läst i ett ansikte, hvad gudsfruktan vill säga. Sakta,
sakta rörde hon läpparna och tryckte då och då händerna
hårdt mot hakan eller kinden. Hvad hon bad om vet
jag icke, men om hon hade bedt för en älskares lif, för
sitt fäderneslands väl, för alla människors sorger och
synder, så kunde icke detta ansikte hafva uttryckt en
mera anropande, tillitsfull bön, en mera brinnande,
tillbedjande tro.

Jag såg henne också en gång gå med i en
kyrko-procession. Kyrkan hade gifvit henne en liten hvit

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 19:05:19 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/1/0124.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free