- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
124

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Munnen log aldrig, men när hon talade och blef ifrig i
sin berättelse, höjde sig hela varelsen, ögonen öppnade
sig helt och hållet och blixtrade och flammade af en
inre eld, som sedan så småningom släcktes, ögonlocken
sjönko ned, och ansiktet var åter gammalt och trött.

Vi blefvo goda vänner, därför att jag fattade en
sådan vänskap för hennes skatt, hennes Assunta.

Hon hade kastat hela sin kärlek på detta barn.

»Hon är en ängel», sade hon. »En ängel från
paradiset. Det finns icke en mörk fläck i hennes själ. Hon
är min tröst för allt hvad jag har lidit i lifvet — detta
förfärliga lif! Icke sant, signora? Det är en förfärlig
sak att lefva? Men jag har ju henne,—jag har henne!»

Hon omfamnade barnet häftigt och tryckte det intill
sig. »Om blott icke Gud tager henne ifrån mig, bara
han icke gör det.»

Hon förblef stående med Maria tätt intill sig och
såg med flammande, förfärade ögon upp mot himmeln,
som om hon därifrån väntade en svartsjuk härskares
stränga bud.

»Åh, jag skall icke dö», sade Maria Assunta och såg
upp på henne med sina milda, kärleksfulla ögon. »Jag
skall stanna hos dig, min moder, och vara dig till tröst.
Du skall få se, madonnan skall nog låta mig lefva! Jag
skall bedja henne därom!»

»Ja, gå du och bed madonnan», sade Teresa och
sköt henne bort med sin magra hand.

Sedan vände hon sig till mig och ruskade på
huf-vudet. »Jag», sade hon och pekade med fingret på sitt
hjärta, »jag kan icke bedja madonnan. Jag tror icke,
att hon kan hjälpa.»

De stora sorger, hon haft i lifvet, hade gjort
henne ångestfull och bitter. Naturen var för henne en
tillflyktsort för ohyggliga, hotande makter, som lurade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 19:05:19 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/1/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free