- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
142

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

dölja de stora förhoppningar, hvarmed de börja denna
resa. Men de se på den gamle faderns böjda rygg och
sörjande ansikte och tillropa honom uppmuntrande ord:
»Far skall få se, att det nog kommer att gå bra, och så
skicka vi bud hem och så komma far och Katrina och
Hans efter.»

Fadern hör dem icke, och hans rödkantade, rinnande
gamla ögon se så bönfallande och hopplösa efter de två
unga, som tro, att de segla lyckan till mötes.–––––

Längre bort på däcket står en ung herre, synbarligen
en handelsresande, och kysser oafbrutet på knappen af
en spatserkäpp till en ung dam i hvit hatt, som står på
stranden, under det han blinkar med ögonen och
försöker att gifva sitt mindre välformade ansikte ett uttryck
af den saligaste ömhet.

»Amelie, min ängel!»

Ängeln lyfter sig på tåspetsarna och säger något.

»Hör inte! Hör inte!» ropar älskaren och böjer med
handen sitt stora öra framåt. — »Men jag ser dig, min
ängel, och det är nog!» Ett leende upp till bägge
öronen, och ett häftigt regn af kyssar på käppknappen
börjar igen. — Men med ens rycker han till och tappar
käppen. Den sista afgångssignalen flyger med en sådan
kraft upp mot himmeln, att alla spritta till, och strax
därpå är det, som om vi rycktes upp med roten. Båten
gör sig lös och backar ut mellan alla de andra båtarna,
som trängas omkring den, den backar och slår skummet
häftigt omkring sig, tar ny fart och trampar vatten, stor
och tung, som den är.

Plötsligt blir allting*lätt och tyst. Kokningen och
larmet lägga sig. Vi äro ute ur hamnen, och säkert och
kraftigt skär vårt fartyg genom böljorna.

Sjön är spegelblänk, och endast omkring kölen
brusar vattnet som champagneskum.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:38:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nhdov/1/0144.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free