- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
151

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Nå, som du ser har jag intet armband», svarade jag.

»Nej», sade hon resignerad. »Men ni behöfver inte
vara fattig för det. — Har ni några barn?»

»Ja, en hel skara», svarade jag.

»Det måtte vara besvärligt», sade hon. »Jag skulle
inte vilja ha många barn. Kan ni tänka er! Vår
värdinna i Stockholm har fått aderton — aderton barn! —
men hon är i alla fall frisk och rask, lika frisk och rask
som jag själf.»

Hon såg på mig, som om hon väntade, att denna
underrättelse skulle göra ett öfverväldigande intryck på
mig, men hon var tydligen icke nöjd med resultatet.

»Det intresserar er inte; nej, jag ser, att det inte
intresserar er. — Men nu tiger han då ändtligen den där
bestia», tilläde hon, då den blinde karlen gjorde en paus
för att dricka brännvin ur en halfbutelj. »Nu skall jag
sjunga för er igen.»

Hon tog upp dragharmonikan, slog det ena benet
öfver det andra och började åter med sin
genomträngande stämma:

»O, bella Napolih under det modern satt tyst och
sydde och blott då och då med en blick från sina
kolsvarta ögon gaf till känna, att hon vakade öfver sin skatt.

I ett hörn hade några personer krupit ihop och
lyssnade till en, som mycket högt läste något ur en bönbok
med en entonig, snöflande stämma. Det var medlemmar
ur någon sekt, som skulle söder ut till ett bönmöte.

De hade alla detta plågsamma uttryck, som på en
gång vittnar om extas och ofördragsamhet och som är alla
sekteriska personer eget. N.ågot frånvarande, inåtvändt
i blicken, som hos människor, hvilka begagna morfin,
något hårdt och sammanpressadt kring läpparna, — och
så detta uttryck af suveränt förakt, hvarmed de se ned
på hela den öfriga, förtappade världen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:38:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nhdov/1/0153.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free