- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
167

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

jordiskt. En sådan renhet är tomhet. Nej, då förklarar
naturen det bättre. Den sänder alla sina vällukter, alla
sina farger, och luften samlar dem och låter dem slå
tillsammans öfver ens hufvud i denna guldglänsande
sommarhimmel.

Jag längtar ut, och jag skyndar mig med badet och
med att få på mig de tunnaste skor, den lättaste hatt,
den minst besvärliga morgondräkt, — och så ut i skogen.

Från mina fönster ser jag öfver trädtopparna, men
från den motsatta sidan af byggningen är jag direkt inne
i skogsdjupet.

Granarna stå höga och svartgröna. Det är nattdjup
skugga på den gröna mossan under dem, och blott då
och då genomborras den af en solstråle som af en dolk,
och en gul blomma lyser och darrar där inne som en
ädelsten. Björkarna, som här äro ovanligt höga och
smärta, stå med sina hvita stammar och långa, släpande
slöjor, som blott då och då röra sig lätt, och vid sidan
af dem lindarna, som nu ha blomknoppar, och hvilkas
breda, blad rika grenar sträcka sig som solfjädrar öfver
klippstenarna, ekarna, som hafva arbetat sig fram med
knotiga grenar och hårda erfarenheter men som därför
också nu ha blifvit veteraner i skogen, och bland
dem oxel och rönn, hasselbuskar och lönnar, växlande i
oändliga nyanser af grönt, brunt och grått, i gyllene
glans, i genomskinlig klarhet som hafsvatten, i djupa,
sammetslika skuggor. Men midt ibland alla skogens
orörliga, sommarstilla träd stå asparna.

Deras stammar äro också här höga och ranka, löfvet
är tätt och friskt, men de ha aldrig ro. Liksom tusen
oroliga hjärtan hänga bladen på de fina stjälkarna, skälfva,
darra och vända sig, än sakta snurrande, och så plötsligt
med ett rasslande i hela kronan, som om en evig,
otröst-lig sorg skakade dem natt och dag.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/1/0169.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free