- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
172

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och som hade sin egen mor med, hvilken hon icke kunde
lämna. Denna kvinna hade nämligen blifvit lam genom
ett slaganfall och kunde icke tala. Hon var blott några
och trettio år, såg ännu yngre ut, men nästan aldrig har
jag sett en människa vara en sådan bild af förtviflan.
Med kortklippt hår, stirrande ögon, stod hon stum och
orörlig än i ett, än i ett annat hörn af rummet. Hon
var klädd i korta kjolar, de uslaste, lappade trasor, och
med ett par stora herrkängor på fotterna. Händerna voro
magra och fina. Hon kunde icke företaga sig något som
helst arbete.

Den andra hustrun talade om för mig, att denna
olyckliga kvinna hade haft tio barn, och äfven hennes
man gick utan arbete.

Barnen sprungo omkring smutsiga och sorglösa och
tittade förvånade på de främmande. Jag kan icke
be-skrifva för dig, hvilket förfärligt intryck detta rum gjorde
på mig, tomt på allt utom på den bittra förtviflan, som
stirrade på mig från dessa två kvinnors hjälplösa ansikten.

Och hvilken hjälp skulle icke behöfvas för att blott
kunna bringa någon ljusning där inne? — Jo, om man
kunde skaffa arbetsförtjänst åt två, uppfostra en skara
försummade bara, gifva hälsa och krafter tillbaka åt en
människa, som lifvets hårdhet hade förstört. Allt annat
skulle vara som att kasta en sten i böljorna.

Det värsta var att se de kalla, nästan fientliga
blickar, hvarmed modern såg på barnen, som ville ha
mat, och att se den glädje, som lyste i hennes ansikte,
då båda de sista små dogo. Och så denna ton, hvarmed
hon talade om sin man, han som gaf henne hela bördan
af barnen och själf stannade borta och drack upp den
smula penningar, han kunde förtjäna!

Utanför plaskade sjön med silfveraktiga böljor. Det
gnistrade i de fuktiga löfträden långs strandkanten, sva-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:38:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nhdov/1/0174.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free