- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
174

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

-en annan värld af nöd och lidanden, af sjukdom och
fattigdom.

Jag vet nog, att visa och goda människor försöka
bättra på denna vans kapade produkt, som människosläktet
har sammansatt, men det är, som om det aldrig riktigt
skulle kunna lyckas. Det ser ut, som om det vore en
orätt siffra på något ställe i början af räkenskaperna, som
gör, att facit aldrig slår in. När jag ser på alla dessa
idealiska träd, som lyfta sig så fullkomliga Öfver mitt
huf-vud, och fördjupar mig i denna mångfaldiga, dunkla
grönska, som skiftar därinunder, då förstår jag så väl, att
målarne vilja befolka naturen med välskapade, lyckliga
människor, att de vilja måla nymfer och dryader, som
kunna tumla omkring i naturen som en del af den.

Men det är också endast gudar, som passa därtill. —
Det skall vara Diana med sina jaktnymfer, som kommer
smygande öfver det daggiga gräset med halfmånen i håret,
eller Apollo, som bryter fram genom skogssnåret med
strålar om pannan, eller en liten naken Amor, som
gömmer sig bakom en hasselbuske för att skjuta bofinkarna
och trastarna, så att de blifva förälskade i hvarandra.

Yi människor passa icke längre i stycke med
naturen. Då jag kom från detta eländiga, glädjelösa hem,
kände jag starkare än någonsin, att naturen låg framför
mig som det förlorade paradiset.

Ja, det är en gåta, som ingen kan svara på.

Yi sutto där uppe på altanen, då solen hade sjunkit
och rörde vid dessa strängar. — Jag kan icke säga, att
vi talade därom; man talar ju icke om det, som man icke
kan formulera.

En af mina vänner, en glad, verksam man, skrattade
åt mig.

Jag ville väl icke, att vi åter skulle blifva
urmänniskor? Jag kunde väl se, hur världen dag från dag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/1/0176.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free