- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
3

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

men hon tycktes dock få bli ensam. Signalen ljöd redan
till afresa, konduktören slog till dörren med en smäll,
men medan han ännu hade handen på låset, öppnade han
dörren igen och lät i hast en herre komma in.

I samma ögonblick gick tåget. — Hon hade knappt
kastat en flyktig blick på honom, förrän hon kände igen
honom, och hennes första instinkt var att rusa upp och
fly. Men det var icke en sekunds tid därtill. Nej, hon
måste stanna och så vidt som möjligt göra sig osynlig.
Medan han var sysselsatt med att ordna sin pläd, sin
hattask och nattsäck i nätet ofvanför den hörnplats, han
hade valt i den motsatta sidan af vagnen, kröp hon in i sitt
hörn, tryckte sig så tätt in i det som möjligt och kastade
en schal, som hon hade liggande bredvid sig, öfver axlarna.
Brättet på den stora hatten drog hon ned öfver örat på
den sida, där han satt, och slog upp solfjädern.
Sammanknipen på detta sätt, satte hon sig med hufvudet vändt
mot fönstret, som om hon sof eller önskade göra det, men
mellan springorna på solfjädern gaf hon noga akt på hans
minsta rörelse.

Ja, det var Aan, orsaken till allt, hvad hon lidit.
Det var han, som var skulden till, att hon från ett ungt,
lifsgladt barn hade blifvit en trött, utsörjd kvinna, som
ej mer kunde tro vare sig på lyckan eller framtiden.
Hon hade känt igen honom från första ögonblicket, blott
på det sätt, hvarpå han satte sin fot på trappsteget,
be-stämdt men lätt, och så upp i ett språng. Och rösten
sedan! Han hade sagt ett par ord till konduktören:
»Jaså, här är plats. Tack!» Denna röst liknade
ingen annan på jorden, djup och mjuk på en gång. Blotta
klangen af den var som en smekning. Hon afundades
konduktören med ett styng i hjärtat. Det var till honom
denna stämma hade talat. Nu var det fem år, sedan den
hade talat till henne........

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:13 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/2/0005.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free