- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
13

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Då dansen började, såg hon, att han, som hade fått
hennes första blomma, icke bar den längre. Då han förde
ut henne till den andra valsen, som de skulle dansa med
hvarandra, snuddade hennes blick vid hans frackuppslag,
men hon sade ingenting.

»Ni frågar, hvar jag har gjort af er blomma?» sade
han, »jag har kastat bort den! Hvad tror ni, jag bryr
mig om den, när ni strax efter ger maken åt en annan?
Jag kan inte så där dela med andra.»

Han såg så allvarsam, ja ond ut, då han sade det, att
hon kände, att hon blef alldeles kall. Det gjorde ett så
starkt intryck på henne, att hon aldrig sedan gaf en
blomma åt någon herre, icke ens sedan han öfvergifvit
henne. Hur hon hade förefallit sig själf i detta
ögonblick som en liten tanklös och flyktig toka! Och han,
hur allvarlig och djup var han icke!

När hon hade börjat att älska honom, visste hon
icke. Troligen från det första ögenblick, då hon räckte
honom handen och drog honom upp till sig i trädet.
Men sedan vann han henne så helt och hållet, att det
icke fanns en känsla i hennes hjärta, icke en tanke i
hennes hufvud, som icke tillhörde honom.

Han ville ha det på det viset. Han ville icke dela
med någon, och själf visade han henne en sådan
lidelsefull, nästan öfverjordisk beundran, att hon blef yr i
huf-vudet. Hvem skulle ha kunnat motstå en sådan värme?

En dag hade de gått en längre tur ensamma i
skogen. Han var tyst, inåtvänd och hade ett lidande
uttryck, som om han bar på något, som han ej kunde få
ord för. Det hade regnat ett par dagar förut, och när
de skulle gå öfver en liten äng, kommo de till ett
fuktigt ställe, där hennes fot en smula sökande tviflade om
hvar den skulle sätta sig. Då kastade han sig
plötsligt ned för hennes fötter och sade:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:38:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nhdov/2/0015.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free