- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
67

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Ja», svarade hon tydligt och sänkte på nytt sina
ögon.

Han skylde ansiktet med bägge händerna och satt
ett Ögonblick orörlig.

De voro ensamma i ett litet kabinett innanför en
stor salong. Där ute satt bara en gammal herre och sof
öfver ett album. Alla de andra voro i de inre rummen
och spelade kort eller ute i danssalen för att se de unga
dansa. Portiéren till kabinettet var nedfälld, men ljudet
från danssalen trängde tydligt dit in. Stötvis kom den
stigande klangen från en Straussvals och ljudet af de
glidande dansstegen öfver golfvet.

I det lilla kabinettet brann en lampa i taket, kastade
ett dämpadt ljus öfver de mörka möblerna och lät endast
en röd fläck i den turkiska mattan glöda, som om det
hade varit en blodfläck. Allt där inne var så stilla och
ljudlöst, det doftade af hyacinter och lackvioler, allt var
så mjukt, så färgvarmt och ombonadt.

Ute var det en hård vinternatt. Det blåste en
strykande nordan, som med vreda kast slog snön i långa
stripor mot fönstret, så att den klistrade sig fast.
Lyktornas sken darrade i mörkret, och slädarna jagade
förbi i ilande fart; kuskarne sutto med kappkragen
högt uppslagen i nacken och mössan dragen ned långt
öfver ansiktet, medan hästarna flögo öfver snön för att
kom ma* hem.

Det lät, som om alla stormar från skärgården hade
samlats för att göra anfall på Stockholm. De svarta
vågorna i Norrström jagade fram med rasande fart, och
himmel och jord voro sammanrörda till ett. Inne i det
doftande kabinettet tycktes allt vara så väl ombonadt, att
ej ett enda häftigt vindkast skulle kunna nå dit in.

Den unga damen, som satt i den låga soffan alldeles
rak och orörlig, var husets dotter. Hon befann sig icke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:13 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/2/0069.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free