- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
87

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

nadens genius går öfver jorden och vaggar allting till ro;
icke ett ljud, icke en rörelse stör nattens stillhet.

Skogen står orörlig upp emot luften i dunkla toner.
Mörkbruna, djupt violetta, med en aning om den gröna
grundfärgen, teckna sig dess löfmassor både mjuka och
tydliga mot den ljusa himmeln.

Där, hvarest solen har gått ned, har himmeln en
förunderlig, själflysande glans, hvit och skinande som
silf-ver; och däri sträcka sig långa, lysande strimmor högt
upp öfver himlahvalfvet, som om en ängels vingar i
flykten hade snuddat däröfver.

Långt, långt borta i himmelns djupaste ljärran skälfva
ett par knappt synliga stjärnor, icke gnistrande och ljusa
som vinterstjärnorna utan med en dämpad, fuktig glans,
som smälter tillsammans med det ljusa i himmeln. Blott
då och då ser man, att de verkligen finnas, oändligt långt
borta öfver jorden.

Daggen har fallit på gräset, ljudlöst och tätt, och
den friska, fuktiga jorden utandas alla sina vällukter.

Rosorna hänga tunga af dagg på buskarna. Den
osynliga resedan doftar så starkt, som om den hviskade
i mörkret, och de höga, hvita liljorna stå som andeväsen
i den halflju8a natten.

Från sjöns vassbevuxna stränder komma de hvita
dimmorna sakta stigande. Glidande, sökande, som om de
famlande letade sig fram, sträcka de sig öfver sjön och
ängarna. Det är liksom våra egna trånande tankar, som i
en sådan sommarnatt sväfva ut och leta efter lyckan.
På denna blomstrande, härliga jord måtte den väl
någon-städes finnas?

Naturen sofver icke; den är vaken och drömmer
vaken. Också den står stilla och lyssnar, om dock icke
lyckan skulle komma! Det är som om hela tystnaden
väntade på dese fotsteg!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:38:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nhdov/2/0089.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free