- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
91

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Åndtligen var jag där uppe. Det var en stor flat
platå, där en liten olivskog med knotiga grenar samlat
sig. Där låg eremitkojan skinande hvit i det starka
solljuset. Dörren var stängd, och då jag knackade på, fann
jag, att den var läst. Ingen lefvande varelse fanns i
närheten. Kanhända hade de personer nere i staden rätt,
som sade, att när eremiten fann ein tillvaro alltför
enformig, tillät han sig att göra en liten utflykt ned till
stadens värdshus och taga sig ett glas vin eller höra, huru
dagens frågor diskuterades af stadens fem, sex snobbar,
hvilka voro stamgäster i dess enda kafé. I alla
händelser — borta var han.

Jag såg mig omkring. Skulle det inte vara en
möjlighet att få en dryck vatten? Solskenet brände, så att det
nästan föreföll mig, som om det sakta surrade. Jo, där
bakom huset mellan träden fanns verkligen en källa.
Vattnet var ledt fram genom ett järnrör, och det föll
ned endast som en smal silfvertråd, men det var klart
och smakade rent. Jag höll tätt ihop bägge händerna
och lät tåligt vattnet droppa ned i dem, och det
upprepade jag så ofta, att slutligen den värsta törsten var
släckt, hvarefter jag valde mig den skuggigaste platsen,
tog af hatten och satte mig för att se ut öfver
landskapet.

Utsikten här uppifrån var ännu långt mera storartad
än nedifrån staden. Jag kunde räkna åtta till tio
småstäder, närmare och fjärmare, som kröpo upp öfver
bergstopparna, alla med kyrkan högst uppe, som ett
utropstecken mot himmeln. När jag knep ihop ögonen,
sammansmälte alla färger till en enda stor ton af opalaktig
lilas; ljusblåa, blekröda och violetta toner utgjorde
landskapets hufvudfärger, och så inblandade sig däri den
silfvergråa skuggan af olivskogarna. Himmeln var blek,
nästan hvit af värme. Men genom bergens olika ställ-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:13 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/2/0093.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free