- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
111

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Men det är till Giovanni», sade jag. »Man betalar
alltid sin förare.»

»Må så vara!» sade hon. »Jag skall ge honom dem
med en hälsning.»

Hon följde mig ända nedför trappan, och vi gåfvo
hvarandra handen till farväl. Jag såg ännu en gång
uppmärksamt på detta härliga ansikte, som jag icke skall
glömma och som jag aldrig mer skall få se.

Då jag hade kommit ett stycke utåt vägen, vände
jag mig om.

Fortunata stod på terrassen, blickande upp emot
aftonhimmeln, som darrade lik guldstoft. Hon skyggade
med handen för ögonen, men hon såg icke efter mig.

Hon såg uppåt vägen, där gossarne hade gått. Det
ljöd ett skott tämligen nära. Ekot från bergen rullade
ljudet dämpadt och långsamt tillbaka.

Nu kommo gossarne fram bakom muren där uppe,

— det var ju de?

Jag kände icke igen dem genast, ty den störste af
dem hade tagit på sig Giovannis trasiga halmhatt.

Giovanni hade fått soldatkepin på hufvudet, och det
var han, som nu bar geväret.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:13 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/2/0113.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free