- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
131

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hon hade plötsligt blifvit blekare än förut och såg
så allvarlig ut, att han blef riktigt rädd.

»Ni skall inte vara rädd», sade hon och lade flyktigt
sin hand på hans. »Men ni kan väl begripa, att man ej
blir tjugufem år, utan att ha älskat någon.»

»Nej — ja — jag kunde väl förstå det.» Det
stockade sig i halsen på honom af bara rörelse och intresse.
»Ni har haft en olycklig kärlek, och nu tror ni inte på
kärleken längre.» Han kunde knappast få fram orden.

Hon såg honom stadigt i ansiktet med sina mörka,
trofasta ögon.

»Jo, just därför, att min egen kärlek ej var af det
rätta slaget, är jag säker på att en bättre sort måste
finnas.»

Han ville så gärna fråga mera, men han vågade icke.
Hon sade icke heller någonting utan satt stilla och
viftade sig, medan hon såg ut, som om hon tänkte på något
långt, långt borta. Andtligen började hon med en sakta,
entonig röst, som om hon talade för sig själf:

»Det är ingenting, som jag behöfver hålla hemligt,
och då jag verkligen tror, att ni håller af mig, kan jag
gärna säga det till er. — Då jag var helt ung, blef jag
förälskad i en ung man, som också var mycket förälskad
i mig. — Han var mycket vacker, mycket intagande.
Jag gaf honom, som jag tyckte, hela mitt hjärta, och
jag tänkte aldrig på framtiden utan honom.»

Det blef åter en paus.

»Ja, det gick, som det ofta går: han trodde, att han
älskade mig, men i stället glömde han mig — för andra.
Jag sörjde mycket, jag trodde, att min ungdom var slut,
men jag lärde mig förstå, att det, som vi hade känt för
hvarandra, ej var det, hvarpå man bygger ett lif. Det
var en mycket vacker och förtrollande dröm med ett
sorgligt uppvaknande, det var alltsammans!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:13 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/2/0133.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free