- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
139

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Det var icke för hennes skull han hade ridit med i
dag. Det var för att se det ställe, dit kavalkaden
ämnade sig, ett hus högt upp i skogsregionen, som kallades
eremithuset. Det var emellertid icke ett spår af
eremithus längre utan ett litet pittoreskt hotell, där värden
var bekant för att servera utmärkta tryffelomeletter och
ett godt vin.

För några år sedan hade i detta hus bott en man,
om hvilken några sade, att han var svensk, andra att han
var ryss. Denne man, som under sitt uppehåll där aldrig
lämnade stället utom för att vandra omkring i skogarna,
blef af folket kallad ’eremiten’, fastän han hvarken bar
eremit kåpa eller rosenkrans utan gick omkring i vanliga
moderna herrkläder.

Han gaf då och då både pengar och mat till de
fattiga, men han talade aldrig med någon. Ingen visste
hvarifrån han kom och ingen hvart han slutligen reste,
då han icke vidare kom tillbaka.

Han hade hyrt huset af en skogvaktare, och vid sin
sista afresa hade han, utom betalningen för hvad han
var skyldig, efterlämnat några möbler, böcker, o. s. v.,
som husets ägare låtit stå i den tro, att han en dag
skulle komma och hämta dem. Men hvarken han själf
eller något bref från honom hade fordrat hans egendom
tillbaka, och man hade satt de olika sakerna, som han
efterlämnat, i ett särskildt rum uppe under gafveln, där
han förr brukade ha sin studerkammare, när det började
bli kallt om hösten.

Skogvaktarens son, som slog sig på gästgifveri, hade
fortfarande låtit detta rum stå orördt. Man kunde ju
icke veta, om den främmande en dag skulle komma
tillbaka, fastän det var en sex, sju år sedan han försvann.

Den unge mannen, som nu red sist i kavalkaden,
hade hört talas om detta och hade fått lust att se det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:13 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/2/0141.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free