Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Allt är ännu så stilla och skönt, men döden kommer
snart. Det är dess blodiga inskrift, som står att läsa på
det purpurfärgade poppellöfvet.
Naturen dröjer vid detta sista farväl. Det är som
ett afsked från en älskad vän, hvars händer man icke
kan släppa, — ännu en blick, ännu ett ord! . Det skall
ju bli det sista. — Hur förfärligt att omfamna hvarandra
för sista gången!
öfverallt hör jag röster omkring mig. Det hviskar
från björkarna, det skälfver i popplarna, det rasslar i
ångest från asparna, och däröfver susa furornas kronor
med långa, högtidliga toner.
Hur skönt naturen dör!
Det är årets härligaste dikt. Det har afskedets hela
patos och dödens högtidlighet.
Vårens löften och sommarens lycka kan man
tvifla på. Höstens farväl tviflar man icke på. Det
är sanningens allvar, som oemotståndligt träffar ens
hjärta.
Farväl, lifvets skönhet! Kärlekens och lyckans
drömmar! — Som vissna blad falla de alla ned i höstens
svällda ström och flyta bort mot hafvet. Det hjälper
icke att strida emot längre. Kraften är förbi. Naturen
böjer sitt hufvud och dör....
Och vi, människor, vi lägga så stor vikt vid vårt
eget lifs smärta, vi bäfva för döden. Hvilken betydelse
har det väl, om en mer eller mindre af de många
millionerna lider eller dör? — Hvarför klaga däröfver?
Hvarför söka efter människors medlidande och
deltagande?
Lär af naturen att lida, att dö, att försvinna i
tystnad! —–––––––
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
