Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pa,ssar det ändå icke riktigt för en profet,
hvar-emot Jonathan Pettersson ju låter höra sig. Och
Jonathan Pettersson kunde också låta se sig.
Folkskollärarinnorna och bondflickorna tyckte rent af,
att han var skön. Han var en man af medellängd,
ganska mager, med ett tämligen stort hufvud, som
föreföll ännu större genom det öfverflöd af hår,
hvilket liksom tagel genom sprickan på en madrass
vältrade om pannan och om kinderna på honom
och stod styft upp i luften. Hans klara, bruna
ögonen hade ett hett och ilsket uttryck, och hans
näsa sprang dristigt fram, som en utmaning. Han
var särdeles snyggt, nästan sprättigt klädd i ljusa
sommarkläder, ned vikt krage, ljusblå halsduk och
långa manschetter, som föllo ned öfver de små,
magra händerna. Han hade en hård, skrällande
röst, med ganska påfallande östgötabrytning. (Han
var nämligen född i Linköping.) Med denna
beständigt ropande och beständigt hotande röst hade
han åtskilliga bittra saker att säga församlingen.
Han hade valt till ämne »Förödelsens styggelse»,
och han frossade riktigt i att förespå sina bäfvande
åhörare död och undergång. Men underligt nog
var det egentligen icke den mänskliga lasten och
synden han ville åt. Han talade hvarken om
osedligheten, själfviskheten, lättjan, högmodet eller alla
de andra gamla fienderna till den stora godheten.
Han tycktes hafva kastat allt sitt hat på ett enda,
på människornas glädje. Det var rent otroligt,
hvad den där lilla hattmakaren hatade glädjen!
Man tyckte sig riktigt se henne, den stackars miss-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
