Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ned till det andra tjänstfolket och roa sig en stund.
För all säkerhets skull hade hon tagit den lilla
gossen ur hans vagga och lagt honom i stora
sängen i sängkammaren. Men hur han nu legat
och rullat där, så hade det slutat med, att han
ramlat på golfvet och slagit hufvudet. Han hade
fått hjärnskakning. — Det gick ridande bud efter
doktorn, som kom så fort det var möjligt, och
gossen kom sig också. Man trodde först i ganska
lång tid, att han var som alla andra barn. Men
ju äldre han blef, desto tydligare såg man, att
han icke var som alla andra barn och aldrig skulle
bli det heller.
Det var fru Anna, som först märkte och
förstod det och i bäfvande ångest månad för månad och
år för år väntade på, att det skulle blifva
annorlunda. — Hon tyckte nästan det var, som om
hennes hjärta bit för bit brändes ur henne. Nu hade
hon ju säkerhet. Hon visste, att hennes gosse
aldrig skulle ha någon glädje af lifvet, och det
var hennes skuld. Hon tyckte om att höra den
där mannen stå och förbanna glädjen. Hon kunde
aldrig höra det ofta nog, höra honom förbanna
och fördöma den där ohyggliga dansen, som kostat
hennes gosses lycka. Hon kände det falla som
piskslag öfver sitt hufvud, och medan hon darrade
under dem, önskade hon blott, att den som slog
ville slå ännu hårdare. Det var icke så underligt,
att fru Anna grät.
Men medan Jonathan Pettersson dundrade för
sina åhörare i skolsalen, stod prosten i sin egen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
