Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var en lång allé långt nere i parken, hvilken i
mannaminne varit igenväxt på sådant sätt, att vägen
icke längre var uppröjd. Man gick fram på det
mjuka, täta gräset som på en skogsmark,
hvar-öfver dubbla rader af lindar och popplar spände
ett nästan ogenomträngligt hvalf.
Det var en egendomlig tyst poesi i denna gamla
öfvergifna allé, och det hade länge varit bruk i
familjen, att om någon hade särskildt behof af att
vara i ostörd frid med sina egna tankar eller sorger,
tog han eller hon sin tillflykt till den slutna allén.
Där fick man vanligtvis vara alldeles i fred. Nu
fick Charlotte öga på sin äldste bror, som gick
fram och åter pä gräset. Han var klädd i sin
arbetsdräkt med uppvikna byxor och hade ett
ridspö i handen, och han gick med böjdt hufvud,
så att han icke genast märkte, att systern nalkades.
Hon tänkte också först gå förbi, då hon nog
förstod, att om Karl hade uppsökt den slutna
allén, sä var det, emedan han ville vara ostörd.
Men han hade ett så sorgset grubblande uttryck,
och gick med så tunga steg, att Charlottes varma
hjärta icke kunde gå förbi. Hvem kunde veta, om
icke hennes tyste bror just hade behof af att ha
någon att tala med i detta ögonblick? Han såg
henne komma, men fortsatte sin vandring, då
Charlotte smög sig närmare, lade sin arm i hans, såg
upp på honom med sina vänliga ögon och sade:
»Hur är det, Karl? Du är inte glad.»
»Nej, därtill har jag verkligen mycket liten
anledning!» svarade han dämpadt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
