Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eftermiddag satt öfverstinnan i skymningen i sin
salong och lade patiens, da det knackade pä dörren.
»Entrez!» svarade hennes höga, befallande röst.
Dörren öppnades på glänt, och Vanda stack in
hufvudet.
»Få vi komma? Det är bara jag och André.»
»Var så goda!» svarade öfverstinnan utan att
lyfta ögonen från korten på bordet. Vanda och
André kommo in i rummet och stängde dörren
sakta efter sig.
»Det är så gräsligt ensamt med detta
regnväder, farmor!» sade Vanda i en ömklig ton. »Vi
ha så ohyggligt tråkigt.»
»Intelligenta människor ha aldrig tråkigt», sade
farmor utan att se upp, medan hon lade hvarje kort
med en liten smäll på det blanka mahognybordet.
»Då ä’ vi väl inte intelligenta», svarade Vanda
och satte sig med en duns i en af de stora
länstolarna. »Vi ha bjudit till allt hvad vi kunnat;
André har spelat för mig i två timmar, och jag
har hört på, — men nu orkar jag inte mera.»
»Gud bevars! Två timmars pianospel!» sade
farmor, som fortsatte med patiensen. »Då undrar
jag inte på att ni äro utmattade. Men vänta bara
ett ögonblick! Jag skall genast stå till er
disposition. — Låt mig se! — Låt mig se!» — Hon satt
och grubblade öfver patiensen.
»Ilvad är det för patiens, farmor lägger?»
frågade André, som stod vid ett af fönstren och såg
ut i parken, där skymningen höll på att öfvergå
till mörker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
