Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
store skaldens evigt unga strofer, och hon citerade
Goethes lyrik med en aldrig tröttnande entusiasm,
så att lilla Anne-Marie till sist en dag sade: »Är
det där verkligen så märkvärdigt? Jag tycker, det
är så enkelt.»
»Begriper du inte, att det just är det, som är
det fina i det!» svarade Vanda med flammande
ögon.
Men så kom hon också med farmodern in i
Rousseaus naturtillbedjan, och hon lämnade för en
tid Goethe, såsom varande allt för mycket hofman
och inomhusmänniska. Hon flyktade ut i naturen,
byggde sig en hydda af grenar och låg i de långa
sommardagarna vid bäcken, där hon lyssnade till
hvarje hemlighetsfullt ljud och fördjupade sig i
hvarje skiftning, som gick öfver naturens ansikte,
medan hon tänkte på, huru hon en gång i
framtiden skulle uppfostra sina barn på ett sundt och
enkelt sätt till att bli riktigt sanna naturmänniskor.
Hon led själf af misstro till deras varaktighet och
beklagade sig för öfverstinnan däröfver.
»Farmor», sade hon en dag, då hon stod vid
fönstret i öfverstinnans salong, där den gamla
damen satt och stoppade på sina finaste spetsar,
»farmor, det är sä svårt att veta, hvem som har
rätt. Jag tycker nästan alltid, att den har rätt,
som jag sist läst.»
»Det är inte alls underligt», svarade
öfverstinnan, »utan mycket lätt förklarligt, min pulla lilla.
Saken är den, att de alla ha rätt, hvar på sitt
sätt.»
Högvalla. i a
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
