Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»’Sehnsucht’ — Goethes ord. — Nej, jag tror
verkligen inte.»
»Kan ni ackompanjera den?» frågade hon i en
nästan barsk ton.
»Jag kan ju försöka, — men jag vet inte», sade
han.
»Då spelar jag den hellre själf», sade hon.
»Sätt er där, såskall ni få höra, hur längtan låter.»
Antony sjönk i andakt ned på en liten stol
vid väggen, och hon började sjunga. »O, denna
röst! Denna röst som af rödt hjärteblod», tänkte
Antony vid de första tonerna och ryste i sitt hörn,
där han satt.
Dämpad, som i ångestfullt kval, sjöng hon
början till den underbara sången, men då orden kommo:
»Es schwindelt mir, es brennt mein Eingeweide»
— ja, då svindlade det också för gamle Antony.
Detta var ungdomens, kärlekens gränslösa längtan,
färdig att spränga bröstet på den, som tyst måste
lida af dess ohjälpliga kval. Och så sjönk det
åter ned till de kväfda suckarna:
»Nur wer die Sehnsucht kennt
Weiss, was ich leide.»
Då hon slutat, sade han inte ett ord. Han
satt ännu midt i flammorna af detta upphöjda
utbrott af mänsklig lidelse. Luften omkring honom
darrade ännu däraf.
Fru Ida förstod hans tystnad. Icke heller hon
talade. Hon drog långsamt handskarna på sig och
gick bort till honom för att säga farväl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
