Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon lyfte sina tårfyllda ögon med en
outsäglig kärlek emot honom och sade:
»A, nej, inte sjuk, men jag har sörjt så
mycket öfver pappa, och så — så har jag längtat —
åh, längtat så förskräckligt efter dig!»
Hon lade sitt lilla hufvud till hvila på hans
bröst, medan han höll armarna fast om henne, och
i det ögonblicket sade han sig själf, att han
aldrig skulle öfverge henne. Det skulle för honom
vara hans heligaste plikt att aldrig svika detta
trofasta hjärtas kärlek, och då han förde henne till
bänken på verandan och satte sig vid hennes sida,
var det med en känsla, som en mor har för sitt
lidande barn.
Anne-Marie lutade sitt hufvud emot hans skuldra
och satt alldeles tyst, medan han höll hennes hand
i sin, och så sutto de, då Vanda kom genom
salen med raska steg för att förbereda dem, då
hon icke ville öfverraska dem midt i en
kärleksduett.
Då hon kom ut på verandan, logo de båda
emot henne, men det var icke två älskandes
lyck-saliga leende efter att nyss ha återfunnit
hvarandra, det var något så ansträngdt och dämpadt
i deras uttryck, att Vanda kände en plötslig stark
smärta midt i hjärtat; hon hade i samma
ögonblick klart för sig, att det inte var, som det skulle
vara. Det var två besvikna människor, som sutto
där och försökte hålla fast vid hvarandra.
»Jag stör er väl inte?» sade hon, fastän hon
mycket väl förstod, att hon var mera än välkommen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
