Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och därefter blef allt tyst. André var för sina
föräldrar död och begrafven; det skoflades kall
snö öfver griften, och icke så mycket som ett
fattigt kors restes däröfver.
Under tiden tröstade fru Anna sig med att gå
och höra Jonathan Petterson tala i skolhuset, där
han då och då uppträdde och dundrade domens
ord, och en söndag frågade fru Anna Vanda, om
hon icke skulle vilja följa henne. »Det skulle göra
dig godt!» sade modern allvarsamt.
Vanda kände, att hon blef het öfver hela
kroppen, och hon hade all möda att icke bryta ut i
häftiga ord.
Hon darrade på rösten, då hon med ljungande
ögon svarade modern:
»Hur kan mamma tro, att det skulle kunna
hjälpa mig?» •
Då Vanda var liten, hade det ibland varit
hennes tröst att störta sig i Pyllrans famn och gråta
ut. Icke för att lärarinnan hade något särdeles
godt förstånd eller någon omdömesförmåga att
hjälpa med; men det kändes så varmt i hennes
armar.
Hon älskade alla barnen B unge blindt och
gränslöst, och hade alltid sitt hjärta vidöppet för
deras bekymmer, af hvad art de än kunde vara.
Då nu alla i hemmet tänkte hårdt eller likgiltigt
om André, trodde Vanda, att hon dock hos Pyllran
skulle finna den öfverflödande kärlek för hennes
käraste bror, som aldrig hade svikit. Hos hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
