Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till mig vill hon nog inte komma, jag som gjort
henne så mycken sorg — åh, så mycken sorg!»
Han började åter gråta högt.
Ida satt några ögonblick tyst. Hon hade ett
par gånger förut sett honom så där och visste inte
alls, huru hon vid sådana tillfällen skulle behandla
honom. Första gången var det, då han mottog
sina föräldrars bref, däri de helt och hållet
försköto honom, och sedan upprepade det sig, då
*han fick sina två bref oöppnade returnerade.
Han hade vid dessa tillfällen visat en så
för-tviflad sorg, att Ida hade blifvit rädd, ty han hade
gått ut och varit borta i många timmar, och
sedan hade han varit som förstenad, knappast
svarat henne, när hon tilltalade honom. — Men
musiken hade kommit honom till hjälp. Han hade
just strax efter fått tag i den dikt, han nyss
komponerat, och då han kommit in i sitt arbete,
föreföll det, som om han glömt allt annat. Måhända
hade den häftighet, hvarmed han störtade sig öfver
sin komposition, och den snabbhet, hvarmed han
fulländat den, just varit en följd af hans behof att
lösrif-va sig från de pinsamma tankar, som förföljde honom.
Och nu, just som han slutat sitt arbete, och
slutat det med ett så glänsande resultat, nu var
genast det där gamla eländet färdigt att fånga
honom igen. Huru kunde det vara möjligt, att
blott en likhet, som påminde honom om systern,’
kunde uppskaka honom så?
Det både skrämde och förolämpade Ida djupt,
och hon sade med sin kallaste ton:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
