Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om natten ville hon ensam vaka öfver honom
hvarje ögonblick. Hvem kunde veta, huru många
nätter hon finge behålla den lyckan? Om dagen,
när Antony kunde vara vid Andrés sida, tog Vanda
sig några timmars sömn i bortersta ändan af det
stora rummet.
De två första dygnen tycktes allt börja ljusna.
André skulle få äta, och han började tala litet.
Vanda frågade om intet. Hon ville icke med
en enda oroande fråga störa det lugn, som nu
skulle vara hans bästa hjälp.
Men han gissade, hvad hon hade på hjärtat.
»Hon är borta!» var det första ord han sade till
henne. »Hon lämnade mig för en annan.»
»Och då ville du inte lefva», sade Vanda blidt
och kysste hans hand.
»Jag vågade ju inte komma hem mera», sade han.
»Jag ströfvade här omkring i fyra dar, innan jag —
innan jag gjorde det. Allt var ju slut för mig.»
»Att du inte kom till mig!» sade Vanda och
tog hans hufvud mellan sina händer, medan hon
ansträngde sig att underkufva den passionerade
sorg, hon kände vid tanken på hans öfvergifvenhet.
»Jag visste ju inte, hvad du tänkte om mig»,
sade han. »Du svarade mig aldrig.»
»Hvad skulle jag väl svara på ett sådant bref?»
sade Vanda jämrande. »Du fick dock lof att välja
mellan henne och mig.»
»Jag valde inte, — jag fick dig!» sade han
sakta, medan han låg och såg på henne.
Efter en stund suckade han och sade:
Högvalla. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
