Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så där, denne unge bror, som hon alltid sett sa
vacker och behärskad, till och med under hans
sorger och motgångar, alltid manlig och sympatisk,
nu störta omkring som ett otämdt djur, så hemskt
förändrad af sjukdomens härjning, med förstördt
utseende och vilda ögon.
Det såg ut, som om krafterna sjönko för hvarje
dag, och doktorn menade, att om icke febern snart
bröts, hade man icke mycket att hoppas mera.
Sent en kväll satt Vanda vid Andrés säng. Ute
blåste det icke längre. Det hade blifvit alldeles
stilla, — en stillhet, som nästan föreföll henne
hemsk efter det beständiga brusandet.
Inga stjärnor vöro att se, ty himlen var täckt
af ett tjockt molnlager.
Vanda hade ett ögonblick somnat in, men
väcktes vid att André rörde på sig.
»Jag fryser», sade han darrande. »Lägg litet
mera öfver mig.»
»Nu kommer det», tänkte Vanda. »Nu är det
dödens kyla, som börjar.»
Hon tog hans hand. Den var sval, men icke
kall. Hon lade sin hand på hans bröst. Det brände
icke längre, utan en svag svettning täckte huden.
Kunde denna lycka vara möjlig?
Febern var borta.
Medan hon täckte André med varma filtar, låg
han och såg på henne med vänliga, trötta ögon,
som hade mistat den torra, brinnande feberglansen.
»Vanda!» sade han. »Nu tror jag nog, att jag
vill sofva.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
