Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon klädde sig fort och sysselsatte sig med alla
möjliga saker för att få dagen att gå, och dock kröp
den bokst afligen fram. — Hon fick några visiter, och
medan de besökande voro qvar, såg hon oupphörligt bort
på klockan, som om hon varit rädd, att de icke skulle
gå, innan han kom, och dock var det endast
förmiddag, och hon visste, att han icke skulle komma
förrän på aftonen.
Andtligen, ändtligen sjönk solen. Aftonrodnaden
fortfor att stå och brinna på himlen, som om den
aldrig ville slockna. Hon var så orolig och otålig,
att hon skulle ha velat blåsa på den som på ett ljus.
för att mörkret skulle komma.
Och hvad längtade hon då så mycket efter? När
lian kom, skulle hon ju säga honom att de måste
skiljas för lång tid; det var sista gången de på många
månader skulle mötas förtroligt. — Det var
egentligen endast det, att han skulle komma, att hon skulle
få se honom, och att de några ögonblick skulle tala
om framtiden, den framtid, som skulle tillhöra dem
båda.
Hon gick ned i syrenallén liksom föregående
afton. I qväll var det skyar framför månen, och ett
lätt molnlager spridde sig småningom öfver hela
himlen, men derigenom föll ett hvitt, dämpadt ljus, och
lufteto var sommarvarm.
Hon gick fram och tillbaka med sammanknäppta
händer. Då och då tryckte hon dem tätt till sitt bröst.
Hennes läppar rörde sig, som om hon bad i oafbrutna,
osammanhängande satser. Hennes hjerta slog tungt och
qväfvande, och ständigt lyssnade hennes spända hörsel
till hvarje ljud från gatan och trädgårdsgrinden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
