Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nina låtsade, som om hon var fördjupad i
ut-sigten, och pekade ut öfver de tältbetäckta båtarna,
som gledo fram mellan de gröna stränderna. »Hvad
heter den lilla byn, som ligger här midt emot?»
frågade hon.
»Det vet jag verkligen inte», svarade Tofte. Han
satte sig och började arrangera rosen i sitt knapphål.
»Ser du, hvad jag har fått?»
»Ja, det var en vacker ros», svarade Nina. »Var
det den unga amerikanskan, som gaf dig den?»
»Ja, just precis», svarade han. »Ar hon inte
förtjusande? Har du någonsin sett sådana ögon? De
äro födda i en lyckligare verldsdel än i vårt gamla
trötta Europa, det ser man nog!»
»Ja, hon är mycket vacker», svarade Nina och
försökte att lägga mycken beundran i sitt uttryck.
»Det är det minsta man kan säga», sade Tofte
och vred sina mustacher på ett särskildt sätt, som han
alltid gjorde, när han blef glad. »Men det är inte
bara det, det är detta obeskrifliga, förtrollande, som
tillhör den första ungdomen, detta öfverflöd af lif
och krafter, som sedan aldrig kommer igen på samma
sätt.»
»Men jag tycker, att du en gång sade, att sådana
der unga små aneigten icke kunde väcka något
intresse hos dig? — Kommer du ihåg det?»
»Den gången tänkte jag på våra egna små
nipper-tippor der hemma, som alla äro stöpta i en form, och
som aldrig ha varit längre än deras mammas
förklädes-band når. Men det är något annat med de unga
flickorna från Amerika. De äro ju redan menniskor. De
ha sett halfva verlden och känna sig hemmastadda öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
