Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Follie, follie, follie!»
För henne fins ické längre den stora, rena
kärleken, hon måste skölja bort sin längtan i galenskapens
tummel. Hur det jämrade och vred sig med höga,
egensinniga rop på glädje för att öfverrösta smärtan,,
som rasade derunder. Det var en lössläppt kraft
som icke längre ville lyssna till någon varnande eller
tröstande stämma, utan störtade som en fors mot sin
undergång.
Tofte kände, hur han den ena gången efter den
andra blef iskall utefter ryggen, och Nina satt
andlös, gripen som af något förfärligt.
Sångerskan stod hela tiden stilla. Blott då och
då lyfte hon litet på en hand eller rörde skuldran.
Men det var underbart, hur detta ansigte, som
egentligen var fult, kunde förändra sig. Det uttryckte
först en öm, hängifven smärta, blicken blef som
inåtvänd, ögonbrynen drogo sig tillsammans, munnen
fick ett drag af nästan barnslig mjukhet. Men så
försvann det alltsammans. Lidelsen, vildheten bröt
fram.
Ögonen gnistrade som på ett rofdjur. Munnen
skrattade och visade de hvita tandraderna. Tonerna
strömmade och jagade hvarandra, det var icke att
tänka på stämma, sångskola, icke ens på
kompositionen.
Det var en menniska, som improviserade, som
direkt uttalade sig i toner.
Då hon slutade, var det alldeles stilla i salen. Hon
sjelf hade blifvit blek. Hon såg ett ögonblick
tankfull, trött ned framför sig, — men så lyfte hon
huf-vudet och såg sig omkring, som om hon ville säga:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
