Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Har ni inte alls fått några vänner der?» frågade
Tofte. »35i har ju varit så länge der.»
» Vänner får man inte bland fransmännen», svarade
hon. »Der bryr sig ingen menniska om någon annan
än sig sjelf.»
»Nå ja, det är då en ganska allmän mensklig
svaghet», svarade han.
»Det är nog sant, men ingenstädes i så hög grad
som i Frankrike. Der är man praktisk, ekonomisk,
sträfvar efter heder, framgång och pengar. — Men
ens vänner! Ja, de få sköta sig sjelfva och sträfva
för det samma, så får tiden visa hvem som kommei
längst.»
»Och jag, som trodde, att fransmännen voro mycket
eldiga i sina känslor», sade Nina.
»Jaså, ni menar i kärlek», sade Julia. »Nej, det
är också en affär. — Äktenskapet är ett penning- ellei
hedersarrangement, — och deras andra
kärleksförhållanden äro bara tidsfördrif. De äro alltid
sjelf-medvetna, kunna aldrig hänge sig. Jag är säker på,
att till och med i ögonblick af den största hänryckning
tänker en fransman mer på sin väst än på sitt hjerta.3
»Ni dömer dem strängt», sade Tofte.
»Jag känner dem», svarade Julia. »Och det äi
för resten så ofantligt förståndigt af dem att aldrig
låta hjertat råda. Hvad har man för det? Bara
missräkningar och pina. Men man blir så trött på all
denna prosa och detta snusförnuft. Jag längtade till
sist efter Sverige så att jag kunde bli galen, och jag
försäkrar er, att jag var nära att kyssa konduktören
på tåget i Malmö, som var det första svenska ärliga
ansigte jag såg pä tre år.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
