Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ir något, som beständigt drifver och jagar en. Man
Lr aldrig lycklig, och dock* har man en så outsläcklig
:örst efter lycka, efter en verklig hjertelycka! Inte sant?»
»När man har blifvit så gammal som jag, tror
nan inte på lyckan mer, — man håller sig till pligten»,
jvarade han.
»Pytt!» sade Julia och spärrade ut fingrarna i
uften. »Ni vill inbilla mig, att ni är en förståndig
ämbetsman, som afstått från ungdomens drömmar?»
Hon vände sig om och såg honom rakt i ögonen.
Från det första ögonblick jag såg er, hade jag er
ilar för mig!»
»Och törs man fråga, hvad som var resultatet af
i dra upptäckter?»
Julia gick och smålog. Man visste aldrig livad
lennes leende betydde. Var det ironi? Var det ett
)fverlägset hån deri, eller var det endast en
öfver-lödande munterhet?
»Jo, jag skall säga er», sade hon efter en paus,
ni har inte mer stadga i er än det der!» Hon
pe-rade upp mot en genomskinlig, hvit sommarsky,
¡om flöt fram öfver skogstopparna. »Skall den bli till
•egn eller solsken? — Hvart flyger den hän? Och hvad
:>lir det af den?»
Hon ryckte på axlarna.
»Men det är just det förtjusande med den! Hvem
>ryr sig om, hvad man kan förutse!» Hon gick ett
itet stycke ifrån honom och såg ned på marken, som
>m hon alldeles icke ville, att han skulle använda
lennes liknelse på sig sjelf, men han förstod allt för
¡räl, att det var till honom, som de svärmiska orden
¡roro sagda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
