Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om hon läste på sina lexor, visste ingen, men att
hon aldrig kunde dem var ett faktum, men hon hjelptes
med hviskningar af alla, som sutto omkring henne, och
fick en del af det nödvändigaste proppadt i sig på
qVarterna. Så snart någon lärare eller lärarinna blef det
ringaste otålig, stack hon genast fram underläppen,
och stora, runda tårar föllo som perlor ned under
hennes långa ögonhår. Hon såg så rörande och olycklig
ut, att det nästan alltid hade till följd, att man sade
till henne: »Se så, Berta, var nu inte ledsen! Viskola
väl försöka reda ut det!» Och så redde alltid läraren
eller lärarinnan ut det, och Berta sände dem en
tacksam blick och satte sig, betydligt lättad, men
lika ovetande som förut.
Hon var en af dessa, som ha hvad skolbarn kalla
»medhåll» af alla, både lärare och kamrater, och hon
gjorde egentligen ingenting derför.
Hon stälde sig aldrig in, hon kunde aldrig något,
hon var icke rolig, icke glad eller praktisk. Hon
gick endast omkring med sin långa fläta och sina
stora blå ögon och var allas favorit.
Sofia Lindholm såg upp till henne som till ett
högre väsen. Hon tänkte i tysthet, att så måtte
eng-larna se ut, och hon rodnade, när Berta ibland talade
med henne.
Hon observerade, hur Berta just nu satt med
sina stora ögon uppspärrade och munnen så liten som
ett körsbär och förtviflad stirrade på de en och en
half sidor hon hade skrifvit i sin kriabok »Om
ny-stafningen». Alla kommata voro ditsatta af läraren
med energiska, onda streck, och i slutet stod med
stora bokstäfver: »Allt för kort och ofullständigt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
