Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hjerta smält så, att hon gifvit sig på nåd och onåd,
men Dina kom icke. Maria visste icke alls, huru litet
hennes vackra väninna egentligen brydde sig om henne.
Den stackars flickan lefde på ett ständigt bäfvande
litet hopp hvar gång posttiden var inne, att det dock
kanske skulle komma en liten biljett från Dina med
ett par vänliga ord, men hon väntade föigäfves. Hon
gick de vägar, Dina brukade gå, men af en
egendomlig tillfällighet mötte hon henne aldrig.
Andtligen en middag såg hon henne i
Kungsträdgården. Dina kom långt borta och gick bredvid en ung
herre, — naturligtvis grefven, och Maria kände, huru allt
blodet strömmade upp i hennes ansigte, hjertat
började slå med qväfvande slag, och hon gick snedt på
benen; men då hon kom tätt förbi det promenerande
paret, böjde Dina på hufvudet, — en till hälften
vänlig, till hälften likgiltig helsning:
»God dag, lilla Maria!» hon smålog och gick
vidare. Grefven lyfte på hatten och såg på henne, som
om han velat skjuta henne.
Det svartnade för ögonen på Maria. Hon måste
sätta sig på en bänk under pilarna vid fontänen. En
gammal tiggargumma, som satt der före henne, såg
medlidsam och förvånad på henne.
»Fröken är visst inte frisk?» sade hon. »Stackars
liten!»
Detta deltagande var för öfverväldigande för
Maria. Hon brast i gråt och lade pannan mot den
gamla qvinnans smutsiga sjal.
Från den dagen undvek Maria att möta Dina.
Hon märkte, att det var mer, än hon kunde uthärda,
men hon kunde dock icke motstå att då och då gå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
