Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och nu hade hon kommit. Hon hade just nu»
efter sin fars död, kunnat skaffa sig så mycket, att
hon kunde få sitt eget rum på sjukhuset. Goda vänner
hade också gifvit en liten hjelp dertill, och Hedvig,
som alltid hade haft mycken sjelfständighetskänsla,
fann en tröst i att veta, att om hon skulle dö, skulle
det åtminstone icke ske i sällskap, i en stor sal bland
andra sjuka.
Hon hade samlat allt sitt mod till denna resa,
och nu förestod ännu denna förskräckliga dag. Den
kirurg, som hennes läkare hade hänvisat henne till,
skulle se henne och afgöra, huruvida operationen
verkligen var nödvändig, och Hedvig hyste ett litet, svagt
hopp, att han kanske skulle ha något annat att
meddela henne. — Kanske hade doktorn der hemma tagit
miste. Läkare äro ju ofta af så olika åsigter, —
kanske skulle hon endast behöfva genomgå en kur
för att åter bli frisk som förr.
Det var med ett sådant litet hopp, som
Hedvig gick uppför trappan till sjukhemmet. Då hon
blifvit ensam och fått ytterkläderna af sig, sjönk
hon trött och öfverväldigad ned i en stor beqväm stol,
som stod i hennes lilla rum. Det var ett sådant
vänligt och ljust rum. Höstsolen strömmade in genom
fönstret med riktig värme och glans, och hennes ögon
föllo på ett bibelspråk, som var satt öfver sangen;
der stod: »Jag är kommen, på det I skolen hafva lif
och öfvemog hafva.»
Ja, lif! Tänk om hon kunde lefva! Hon knäppte
ihop händerna, men hon bad icke. Det var blott en
känsla af hopp eller åtminstone af stillhet, som kom
öfver henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
