Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunde loeka ur fiolen. Men han hade inte spelat
länge förrän alla björkarna började hviska till
hvarandra. Och de tisslade och tasslade och fnissade
och prasslade, så Walter mycket väl förstod, att nu
passade de på medan han spelade att säga
hvarandra alla sina hemligheter. Och de glada källorna
skrattade och jollrade och stänkte droppar i ansiktet
på honom.
»Ja, du spelar bra!» ropade de med sina glada
barnröster. »Du spelar riktigt bra; men dina visor ä’
så korta, de ta genast slut Hör på oss! Hör på
oss! Hör på den melodin! Ser du, vi, ja vi sluta
aldrig, vi!» och så pladdrade alla källorna och gurglade
sig liksom för att bli ännu klarare i strupen. De
hade inte alls tid att höra på Walters fiol.
»Det finns nog ingen på hela jorden som vill
höra på mig,» sade Walter och reste sig. »Hvad
ska det då tjäna till att lefva. Jag tror jag går och
hänger mig!» och så gick han in emot den stora
allvarsamma skogen. Men vid skogsbrynet satte han
sig ned på dikeskanten för att ännu en gång se ut
öfver denna vackra jord, som låg och lyste under
sommarhimlen, och då fick han syn på en man, som
kom gående på landsvägen och som nalkades stället
där han satt.
Dét var en underlig karl. Han såg ut som en
afsigkommen fin kurre. Efter tidens sed bar han en
stor, brun slängkappa, som han hade kastat öfver
axeln på ett förnämt sätt. På hufvudet hade han en
liten, röd mössa, däri en lång hägerfjäder satt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
