Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom, sedan den inte mera spelade hans egna, men
bara alla andra människors tankar.
Ibland kunde Walter plötsligt tänka: »Hvad är
det som fattas mig? Jag har ju allt hvad en
människa kan önska sig: pengar och heder och min
konungs ynnest» och jag behöfver aldrig ängsla mig
för morgondagen. Hvad är det väl som fattas mig?»
Han undrade då, om det kunde vara tanken på att
all denna härlighet en gång skulle taga slut, när
spelmästaren kallade honom att möta sig. Men det
föreföll honom att vara något så långt borta i en
aflägsen framtid, att han inte alls behöfde bekymra
sig däröfver. Han länkte inte på att åren gingo.
Han räknade dem aldrig och han märkte därför icke,
att det kom en dag då de tio åren voro slut.
Det var en kväll, Walter hade spelat för kungen.
Han hade spelat många lustiga och glada saker, ty
han hade genast sett på kungens ögon att han var
i upprymd sinnesstämning och önskade muntra visor.
Nu hade alla gått till ro, men Walter dröjde ensam
kvar i den stora salen.
Han kände sig inte glad till mods, men han
kunde inte förklara sig grunden därtill. Måhända
var det därför, att han i kväll helst hade velat spela
de sorgliga melodier, af hvilka hans hjärta var fullt,
men i stället hade han varit tvungen att spela alla
kungens glada tankar.
Och inte hjälpte det att kungen klappat honom
på axeln och sagt» att han var den bästa spelmannen
i hela världen. Den stora salen var nu tom, och i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
