Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
längre utan flög som bedöfvad öfver ljungheden mot
sandviddema vid hafvet.
Plötsligt kastade en våldsam vindstöt henne ner,
och hon blef liggande under en sandås utan
medvetande.
D& hon vaknade, s&g hon den djupa blå
himlen öfver sitt hufvud, men annars intet.
Förat förstod hon icke, hvar hon var.
Allt omkring henne var öde, men så reste hon
sig och gick vidare ut i sanden.
Hon såg något skinande blått ligga bakom
åsarna.
Det var hafvet.
Men stormen hade dött bort, och hafvet var
alldeles lugnt — stort och tyst som luft.
Så långt hon kunde se, fanns icke ett spår af
land. Icke en båt, icke ett skepp. Ända till
yttersta horisonten var allt ett enda strålande, stilla
blått.
»Detta är inte hafvet,» tänkte Violanta. »Det
är himlen,» och hon gick ända ned till
strandbrädden och stack spetsen af sin sko i vattnet. Icke den
minsta rörelse visade, att hafvet rörde sig, det låg
stilla som ett stort vilddjur, som ligger på lur.
»Är detta hafvet?» sade Violanta åter och såg
sig omkring. »Så hade jag inte tänkt mig hafvet.
Skall jag då aldrig, aldrig få se er, alla hafvets
vilda vågor!»
Men se — då mörknade det vid horisonten.
Den yttersta randen af hafvet blef stålblå, därefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
