Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
paren vid stationshuset eller som klockaren, när han
sjöng i näsan, och när Per skräddare var färdig med
sitt stycke, hällde han det klaraste spott ur
klarinetten och s&g sig omkring med triumferande min.
Och alla flickorna beundrade Per skräddare.
Han kunde inte bara polskor och hambopolskor,
men nya melodunter från Stockholm och Köpenhamn,
ja, från själfva Hamburg, och när han spelade den
polka, som då var mest på modet, den, som de
kallade: »Der vän, som kommt!» ja, då hoppade alla
flickornas hjärtan i polkatakt, och en hvar af dem
tänkte på Per skräddare.
»Om du ändå kunde lära dig att spela som
Per skräddare!» sade fader Lars till sin gosse, och
då, kan ni tänka er, gaf pojken endast detta svar:
»Om jag också kunde, så ville jag inte!»
Nej, han satt i all stillhet och gjorde sina
förbättringar på sin fidelunka, och då han ständigt
sysslade med den, och aldrig tycktes tänka på
annat, kallade man till sist honom själf för
»Fide-lunkan».
»Om jag ändå visste, hvar du har den där
flöjtstackarn,» sade modern, »i munnen eller i magen?
Gapa, så att jag kan se efter!»
Och gossen gapade, men då teg fidelunkan.
Och modern talade till den gamla skolmästaren
därom, och han sade, att de icke skulle vara
bekymrade. Det var en barnsjukdom, som säkert gick
öiver, liksom mask, och han skulle nog kunna prygla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
