- Project Runeberg -  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
XIII. Lilla Karlsön. Fåren

Author: Selma Lagerlöf - Tema: Alphabet books and readers, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XIII. Lilla Karlsön

Fåren

Pojken hade en stund suttit och sett ner i havet. Plötsligt tyckte han, att det började brusa starkare än förut. Han såg upp. Rätt framför honom på bara ett par meters avstånd reste sig en skrovlig och naken bergvägg. Nere vid dess fot slogos vågorna till högt uppsprutande skum. Vildgässen flögo rakt mot klippan, och pojken kunde inte förstå annat, än att de måste krossas mot den.

Knappt hann han undra över att inte Akka i tid hade sett denna fara, så voro de framme vid berget. Då märkte han också, att framför dem öppnade sig den halvrunda mynningen till en grotta. In i denna styrde gässen, och i nästa ögonblick voro de i säkerhet.

Det första, som de resande tänkte på, innan de gåvo sig ro att fröjda sig över sin räddning, var att se efter om alla kamraterna också voro bärgade. Där funnos Akka, Yksi, Kolme, Neljä, Viisi, Kuusi, alla sex gässlingarna, gåskarlen, Dunfin och Tummetott, men Kaksi från Nuolja, den första vänstergåsen, var försvunnen, och ingen visste något om hennes öde.

När vildgässen märkte, att ingen annan än Kaksi hade blivit skild från flocken, togo de saken lätt. Kaksi var gammal och klok. Hon kände alla deras vägar och vanor, och hon skulle nog förstå att leta sig tillbaka till dem.

Så började vildgässen se sig om inne i bergshålan. Det kom ännu så mycken dager in genom öppningen, att de kunde se, att grottan var både djup och vid. De gladde sig åt att ha funnit ett så präktigt natthärbärge, när en av dem fick syn på några glänsande, gröna punkter som lyste fram ur en mörk vrå. "Detta är ögon!" ropade då Akka. "Det finns stora djur härinne." De störtade mot utgången, men Tummetott, som såg bättre i mörker än vildgässen, ropade till dem: "Det är ingenting att fly för! Det är bara några får, som ligger utmed grottväggen."

När vildgässen hade vant sig vid den skumma dagen i grottan, sågo de fåren mycket väl. De vuxna kunde vara ungefär lika många som de själva, men dessutom fanns det några små lamm. En stor gumse med långa, vridna horn tycktes vara den förnämsta av flocken. Vildgässen gingo emot honom under mycket nigande. "Väl mött i vildmarken!" hälsade de, men storgumsen låg stilla och sade inte ett välkomstord.

Vildgässen trodde då, att fåren voro missnöjda över att de hade tagit in i deras grotta. "Det är kanske inte till lags, att vi har kommit in här i huset?" sade Akka. "Men vi kan inte hjälpa det, för vi är vinddrivna. Vi har farit omkring i stormen hela dagen, och det voro gott att få stanna här i natt." Efter detta dröjde det en god stund, innan något av fåren svarade med ord, men däremot hördes det tydligt, att ett par av dem drogo långa suckar. Akka visste nog, att får alltid äro blyga och besynnerliga, men de här tycktes inte alls ha något begrepp om hur de skulle skicka sig. Äntligen sade en gammal tacka, som hade ett långlagt och sorgset ansikte och en klagande röst: "Inte är det någon av oss, som nekar er att stanna, men detta är ett sorgens hus, och vi kan inte ta emot gäster som förr i världen. " - "Inte behöver ni vara ängsliga för sådant," sade Akka. "Om ni visste vad vi har utstått i dag, skulle ni nog begripa, att vi är nöjda, bara vi får en trygg fläck att sova på."

När Akka sade detta, reste sig den gamla tackan. "Jag tror nog, att det vore bättre för er att flyga omkring i starkaste storm än att stanna här. Men nu ska ni ändå inte fara härifrån, förrän vi har fått bjuda er på en så god välfägnad, som huset förmår."

Hon visade dem fram till en grop i marken, som var full av vatten. Därbredvid låg en hög med agnar och boss, och den bad hon dem hålla till godo med. "Vi har haft sträng snövinter i år här på ön, " sade hon. "Bönderna, som äger oss, kom ut till oss med hö och havrehalm, för att vi inte skulle svälta ihjäl. Och det här skräpet är allt, som är kvar av välfägnaden."

Gässen störtade sig genast över maten. De tyckte, att de hade råkat väl ut, och voro i sitt bästa lynne. De märkte nog, att fåren voro ängsliga, men de visste hur lätt skrämda får brukar vara och trodde inte, att det var någon verklig fara å färde. Så snart som de hade ätit, ämnade de som vanligt ställa sig att sova. Men då reste sig den stora gumsen och gick fram till dem. Gässen tänkte, att de aldrig hade sett ett får med så långa och grova horn. Också i annat var han märklig. Han hade stor, kullrig panna, kloka ögon och god hållning, som om han voro ett stolt och modigt djur.

"Jag kan inte stå till svars med att låta er somna utan att tala om, att här är osäkert," sade han. "Vi kan inte ta emot nattgäster nu för tiden." Äntligen började Akka förstå, att detta var allvar. "Vi ska fara vår väg, eftersom ni nödvändigt önskar det," sade hon. "Men vill ni inte först tala om vad det är, som plågar er? Vi har inte reda på någonting. Vi vet inte en gång vart vi är komna." - "Detta är Lilla Karlsön," sade gumsen. "Den ligger utanför Gotland, och det är inga andra än får och havsfåglar, som bor här." svarade gumsen. "Vi har ingenting att göra med människor. Det är en gammal överenskommelse mellan oss och bönderna i en gård inne på Gotland, att de ska förse oss med foder, ifall det blir snövinter, och till gengäld får de föra bort dem av oss, som blir övertaliga. Ön är liten, så att den kan inte föda alltför många av oss. Men eljest sköter vi oss själva hela året om, och vi bor inte i hus med dörrar och lås, utan vi håller till i sådana här grottor."

"Stannar ni här ute på vintern med?" frågade Akka förvånad. - "Ja, det gör vi," svarade gumsen. "Vi har gott om bete häroppe på berget hela året om." - "Jag tycker, att det låter, som om ni skulle ha det bättre än andra får," sade Akka. "Men vad är det nu för en olycka, som har kommit över er?" - "Det var stark köld i vintras. Havet frös, och då gick tre stycken rävar hitöver på isen, och de har stannat kvar här på ön." - "Jaså, vågar rävarna sig på en sådan som ni?" - "Ånej, inte om dagen, då kan jag nog försvara mig och de mina," sade gumsen och skakade på hornen. "Men de smyger sig över oss om natten, när vi sover inne i grottorna. Vi försöker att hålla oss vakna, men någon gång måste man ju sova, och då kommer de över oss. De har redan dödat vartenda får i de andra grottorna, och där fanns flockar, som var lika stora som min."

"Det är inte roligt att tala om, att vi är hjälplösa", sade nu den gamla tackan. "Vi kan inte reda oss bättre, än om vi vore tamfår." "Tror ni, att de kommer hit i natt?" sade Akka. - "Det är inte annat att vänta," svarade den gamla. "De var här i går natt och stal ett lamm ifrån oss. De lär nog komma igen, så länge någon av oss finns i livet. Så har de gjort på de andra ställena." -

"Men om de får hålla på så här, så blir ni ju rent utdöda," sade Akka. - "Ja, det ska inte dröja länge, förrän det är sluta med alla fåren på Lilla Karlsön," sade tackan.

Akka stod där rätt tvehågsen. Inte var det roligt att ge sig ut i stormen igen, och inte var det gott att stanna i ett hus, där det väntades sådana gäster. När hon hade funderat en stund, vände hon sig till Tummetott. "Jag undrar om du vill hjälpa oss, som du har gjort många gånger förut," sade hon. Jo, svarade pojken, det ville han nog. - "Det är allt synd om sig att inte få sova," sade vildgåsen, "men jag undrar om du orkar vaka, tills rävarna kommer, och väcka oss då, så att vi får flyga undan." Pojken blev måttligt glad åt detta, men allting var bättre än att ge sig ut i stormen igen, så att han lovade, att han skulle hålla sig vaken.

Han gick fram till grottöppningen, kröp ner bakom en sten, för att han skulle få lä för stormen, och satte sig att vaka.

När pojken hade suttit där en stund, tycktes stormen avtaga. Himlen blev klar, och månskenet började leka på vågorna. Pojken gick till grottöppningen för att se ut. Grottan befann sig rätt högt uppåt berget. En smal och brant stig ledde ditupp. På den var det väl han hade att vänta rävarna.

Inga rävar såg han ännu till, men däremot något, som han i första ögonblicket blev mycket mera rädd för. På strandremsan nedanför berget stod några stora jättar eller andra stentroll, eller kanske att det rent av var människor. Först trodde han, att han drömde, men nu var han alldeles säker på att han inte hade fallit i sömn. Han såg de stora karlarna så tydligt, att det inte kunde vara någon synvilla. Somliga stodo ute på strandbädden och andra alldeles inpå berget, som om de ämnade klättra uppför det. Somliga hade stora, tjocka huvuden, och andra hade inget alls. Somliga voro enarmade, och somliga hade pucklar både fram och bak. Han hade aldrig sett något så märkvärdigt.

Pojken stod och skrämde upp sig för de där trollen, så att han nästan glömde att spana efter rävarna. Men nu hörde han en klo skrapa mot en sten. Han så tre rävar komma uppför branten, och så snart som han visste, att han hade något verkligt att göra med, blev han lugn igen och inte ett grand rädd. Det föll honom in, att det var bra synd att bara väcka gässen och lämna fåren åt sitt öde. Han tyckte, att han skulle vilja ställa till på annat sätt.

Han sprang hastigt inåt grottan, skakade storgrumsen i hornen, så att han vaknade, och svängde sig på samma gång upp på hans rygg. "Res på er, far, så ska vi försöka att skrämma rävarna en smula!" sade pojken.

Han hade försökt att vara så tyst som möjligt, men rävarna måste allt ha hört något buller. När de kommo upp till grottans mynning, stannade de och överlade. "Det var bestämt någon av dem därinne, som rörde på sig," sade en. "Jag undrar om de är vakna." - "Ä, gå på du bara!" sade en annan. "De kan i alla fall inte göra oss något."

När de kommo längre in i grottan, stannade de och vädrade. "Vem ska vi ta i kväll?" viskade den, som gick först. - "I kväll ska vi ta storgrumsen," sade den siste. "Sedan får vi ett lätt arbete med de andra."

Pojken satt på den gamla gumsens rygg och såg hur de smögo sig fram. Stöt nu raskt fram!" viskade pojken. Storgumsen stötte till, och den första räven kastades huvudstupa tillbaka mot öppningen. "Stör nu till åt vänster!" sade pojken och vände gumsens stor huvud åt rätt håll. Gumsen måttade ett förfärligt slag, som träffade den andra räven i sidan. Han rullade runt flera gånger, innan han kom på benen igen och kunde fly. Pojken hade allt gärna önskat, att också den tredje skulle ha fått en stöt, men han hade redan givit sig av.

"Nu tänker jag, att de har fått nog för i natt," sade pojken. - "Jag tror så med," sade storgumsen. "Lägg dig nu på min rygg och kryp ner i ullen! Du kan förtjäna att få det gott och varmt efter all blåst, som du har varit ute i."


Project Runeberg, Tue Dec 18 02:22:16 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nilsholg/k13b.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free