- Project Runeberg -  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
XVI. Kråkorna. Lerkrukan

Author: Selma Lagerlöf - Tema: Alphabet books and readers, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XVI. Kråkorna

Lerkrukan

I sydvästra hörnet av Småland ligger ett härad, som kallas Sunnerbo. Det är ett ganska slätt och jämnt land, och den, som ser det på vintern, när det är täckt med snö, kan inte föreställa sig annat, än att under snön utbreda sig plöjda trädesmarker, gröna rågåkrar och slagna klövervallar, såsom det brukar vara i slättbygder. Men när snön äntligen töar bort i Sunnerbo i början av april, visar det sig att det, som ligger gömt under den, inte är annat är torra sandhedar, nakna klipphällar och stora, sanka mossar. Åkrar finns det nog här och där, men de äro så obetydliga, att man knappt lägger märke till dem, och små gråa eller röda bondstugor finns det också, men de ligga gärna instuckna i något björkhult, nästan som om de voro rädda för att visa sig.

Där Sunnerbo härad stöter mot Hallandsgränsen, finns en sandhed, som är så vidsträckt, att den, som står vid ena kanten, inte kan se över till motsatta sidan. På hela heden växer ingenting annat än ljung, och det skulle inte vara lätt heller att förmå andra växter att trivas där. Allra först finge man då rota ur ljungen, för med den förhåller det sig så, att fastän den bara har en liten förkrympt stam, små förkrympta grenar och torra förkrympta blad, inbillar den sig, att den är ett träd. Därför bär den sig åt på samma sätt som de riktiga träden, breder ut sig skogvis över vida sträckor, håller troget ihop och kommer alla främmande växter, som vilja tränga in på dess område, att dö ut.

Det enda ställe på heden, där inte ljungen är allrådande, är en låg, stenig ås, som stryker fram mittöver den. Där finns det både enbuskar, rönnar och några stora, vackra björkar. På den tiden, när Nils Holgersson for omkring med vildgässen, fanns där också en stuga med en liten bit röjd jord omkring, men folket, som en gång hade bott där, hade av en eller annan anledning flyttat därifrån. Den lilla stugan stod tom, och åkern låg obrukad.

När människorna hade dragit bort från stugan, hade de skjutit till spjället, lagt på fönsterhakarna och låst dörren. Men de hade inte tänkt på att en ruta i fönstret var utslagen och bara tillstoppad med en trasa. Efter ett par somrars regnskurar hade den där trasan murknat och sjunkit ihop, och till sist hade det lyckats en kråka att peta bort den.

Åsen på ljungheden var nämligen inte så ödslig, som man kunde tro, utan den var bebodd av ett stort kråkfolk. Hela året om bodde kråkorna naturligtvis inte där. De flyttade till utlandet på vintern, på höstarna foro de från ena åkern till den andra i hela Götaland och plockade säd, om somrarna spridde de sig till gårdarna i Sunnerbo härad och levde av ägg, bär och fågelungar, men varje vår, när de skulle bygga bo och lägga ägg, kommo de tillbaka till ljungheden.

Den, som plockade trasan ur fönstret, var en kråkhanne, som hette Garm Vitfjäder, men aldrig kallades annat än Fumle eller Drumle eller rent av Fumle-Drumle, därför att han alltid bar sig dumt och oskickligt åt och inte dugde till annat än att göra narr av. Fumle-Drumle var större och starkare än någon annan av kråkorna, med det hjälpte honom inte det minsta, utan han var och förblev ett åtlöje. Inte heller båtade det honom, att han var av en mycket god ätt. Om allt hade gått rätt till, borde han till och med ha varit anförare för hela flocken, därför att den värdigheten hade sedan urminnes tid tillhört den äldsta av Vitfjädrarna. Men långt innan Fumle-Drumle var född, hade makten gått ifrån hans släkt och innehades nu av en grym och vild kråka, som hette Vind-Ile.

Det där maktombytet berodde på att kråkorna på Kråkåsen hade fått lust att ändra levnadssätt. Det kan nog hända, att mången tror, att allt, vad kråka heter, lever på samma vis, men detta är alldeles oriktigt. Det finns hela kråkfolk, som föra ett hederligt liv, det vill säga, att de bara äta frön, maskar, larver och redan döda djur, och det finns andra, som föra ett riktigt rövarliv, som kasta sig över ungharar och småfåglar och plundra vartenda fågelbo, som de få syn på.

De gamla Vitfjädrarna hade varit stränga och måttliga, och så länge som de hade anfört flocken, hade de tvungit kråkorna att uppföra sig så, att andra fåglar inte hade något ont att säga om dem. Men kråkorna voro talrika, och fattigdomen var stor ibland dem. De stodo inte i längden ut med att föra en så sträng vandel, utan gjorde uppror mot Vitfjädrarna och gåvo makten åt Vind-Ile, som var den värsta boplundrare och rövare, som tänkas kunde, om inte hans hustru, Vind-Kåra, var än värre. Under deras styrelse hade kråkorna börjat föra ett sådant leverne, att de nu voro mer fruktade än duvhökar och berguvar.

Fumle-Drumle hade naturligtvis inget att säga i flocken. Alla voro ense om att han inte det minsta bråddes på förfäderna, och att han inte kunde duga till anförare. Ingen skulle ha talat om honom, ifall han inte ständigt, hade gjort nya dumheter. Några, som voro riktigt kloka, sade ibland, att det kanske var en lycka för Fumle-Drumle, att han var en sådan tafatt stackare, annars hade Vind-Ile och Kåra nog inte låtit honom, som var av den gamla hövdingaätten, stanna kvar vid flocken.

Nu voro de däremot rätt vänliga mot honom och togo honom gärna med sig på sina jakter. Där kunde alla märka hur mycket skickligare och djärvare de voro än han.

Ingen av kråkorna visste, att det var Fumle-Drumle, som hade plockat trasan ur fönstret, och hade de vetat detta, skulle de ha blivit otroligt förvånade. En sådan djärvhet som att närma sig en människoboning hade de inte tilltrott honom. Själv förteg han saken mycket noga och hade sina goda skäl därtill. Ile och Kåra behandlade honom alltid väl om dagen, och då de andra voro närvarande, men en mycket mörk natt, när kamraterna reda sutto på nattkvisten, hade han blivit överfallen av ett par kråkor och nästan mördad. Efter detta flyttade han sig var kväll, sedan det hade blivit mörkt, från sin vanliga sovplats in i den tomma stugan.

Det hände sig nu en eftermiddag, när kråkorna redan hade fått sina bon i ordning på Kråkåsen, att de gjorde ett märkvärdigt fynd. Vind-Ile, Fumle-Drumle och ett par andra hade flugit ner i en stor grop, som befann sig i ena hörnet av heden. Gropen var inte något annat än ett grustag, men kråkorna kunde inte nöja sig med en så enkel förklaring, utan flögo ständigt ner i den och vände på vartenda sandkorn för att komma underfund med varför människorna hade grävt den. Bäst som nu kråkorna gingo där, störtade en massa grus från ena sidan. De skyndade till och hade den lyckan att bland nedrasade stenar och tuvor finna en tämligen stor lerkruka, son var stängd med ett trälock. De ville naturligtvis veta om det fanns något i den, och de försökte både att hacka hål på krukan och att bända upp locket, men intetdera lyckades dem.

De stodo helt rådlösa, och betraktade krukan, när de hörde någon säga: "Ska jag komma ner och hjälpa er, kråkor?" De sågo hastigt upp. På kanten av gropen satt en räv och blickade ner till dem. Han var en av de vackraste rävar både till färg och skapnad, som de någonsin hade sett. Det enda felet med honom var, att han hade mist ena örat.

"Om du har lust att göra oss en tjänst," sade Vind-Ile, "ska vi inte säga nej." På samma gång flög både han och de andra upp ur gropen. Räven hoppade ner i deras ställe, bet i krukan och drog i locket, men kunde inte öppna den, han heller.

"Kan du fundera ut vad som finns i den?" sade Vind-Ile. Räven rullade krukan fram och tillbaka och lyssnade uppmärksamt. "Det kan inte vara annat än silverpengar," sade han.

Detta var mer, än kråkorna hade väntat sig. "Tror du, att det kan vara silver?" sade de, och ögonen höllo på att trilla ur huvudet av lystnad, för så märkvärdigt det än kan låta, finns det ingenting i världen, som kråkor älska så mycket som silverpengar.

"Hör hur de skramlar!" sade räven och rullade krukan runt en gång till. "Jag kan bara inte förstå hur vi ska komma åt dem." - "Nej, det blir väl omöjligt," sade kråkorna. Räven stod och gned huvudet mot vänstra benet och funderade. Kanske att det nu kunde lyckas honom att med kråkornas hjälp bli herre över den där parveln, som alltid undgick honom. "Nog vet jag den, som skulle kunna öppna krukan åt er," sade räven. - "Säg det då! Säg det!" ropade kråkorna och voro så ivriga, att de flaxade ner i gropen. - "Det ska jag göra, bara ni lovar att gå in på mina villkor," sade han

Räven berättade nu för kråkorna om Tummetott och sade dem, att om de kunde föra honom till heden, så skulle han nog öppna krukan åt dem. Men som lön för detta råd begärde han, att de skulle utlämna Tummetott till honom, så snart som han hade skaffat dem silverpengarna. Kråkorna hade intet skäl att spara Tummetott, utan de gingo genast in på saken.

Detta allt var lätt överenskommet, men värre var det att få reda på var Tummetott och vildgässen befunno sig.

Vild-Ile for själv åstad med femtio kråkor och sade, att han snart skulle vara tillbaka. Men den ena dagen gick efter den andra, utan att kråkorna på Kråkåsen sågo en skymt av honom.


Project Runeberg, Tue Dec 18 02:22:16 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nilsholg/k16a.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free