- Project Runeberg -  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
XIX. Den stora fågelsjön. Jarro gräsanden

Author: Selma Lagerlöf - Tema: Alphabet books and readers, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XIX. Den stora fågelsjön

Jarro gräsanden

På östra stranden av Vättern ligger Omberg, öster om Omberg ligger Dagsmosse, öster om Dagsmosse ligger sjön Tåkern. Runt omkring Tåkern utbreder sig den stora, jämna Östgötaslätten.

Tåkern är en ganska stor sjö, och än större lär den ha varit förr i världen. Men så tyckte människorna, att den täckte över en alltför stor del av den fruktbara slätten, och de försökte att tappa ur vattnet ur den för att komma åt att så och skörda på sjöbottnen. Det lyckades dem dock inte att torrlägga hela sjön, som väl hade varit meningen, utan den gömmer alltjämt bort en massa land. Men efter urtappningen hade sjön blivit så grund, att den nästan ingenstans är mer än ett par meter djup. Stränderna har blivit sanka och dyiga mader, och överallt ute i sjön sticka små dyholmar upp över vattenytan.

Nu finns det en, som tycker om att stå med fötterna i vattnet, bara den får ha kroppen och huvudet uppe i luften, och det är vassen. Den kan inte finna bättre ställe att växa på än utefter de långgrunda Tåkernstränderna och runt om de små dyholmarna. Den trivs så väl, att den blir mer än manshög och så tät, att det är nästan omöjligt att skjuta fram en båt genom den. Den bildar en bred, grön inhägnad runt omkring hela sjön, så att denna bara är tillgänglig på några ställen, där människorna ha skaffat bort vassen.

Men om vassen stänger ute människorna, ger den till gengäld skydd och hägn åt en mängd annat. Inne i vassen finns det mångfaldiga små dammar och kanaler med grönt, stillastående vatten, där andmaten och naten frodas, och där mygglarver, fiskyngel och klumpmaskar kläckas ut i oräkneliga skaror. Och vid stränderna av dessa små dammar och kanaler finns en myckenhet väl undandolda platser, där sjöfåglarna kunna kläcka ut sina ägg och föda upp sina ungar utan att bli störda av vare sig fiender eller av matbekymmer.

Det bor också en orimlig massa fåglar i Tåkernvassen, och flera samlas dit år för år, allt som det blir bekant vilken präktig uppehållsort den är. De första, som slogo sig ner där, voro gräsänderna, och de bo där ännu i tusental. Men de äga inte mer hela sjön, utan de ha måst dela med sig av utrymmet åt svanor, doppingar, sothöns, lommar, skedänder och en helt hop andra.

Tåkern är säkerligen den största och yppersta fågelsjö, som finns i hela landet, och fåglarna måste skatta sig lyckliga, så länge som de äga en sådan tillflyktsort. Men det är ovisst hur länge som de hålla väldet över vassruggar och dy-stränder, för människorna kunna inte glömma, att sjön breder ut sig över en myckenhet god och fruktbar jord, och gång efter annan kommer det upp förslag bland dem, att de skola torrlägga den. Och om dessa förslag ginge i verkställighet, bleve de mångtusende vattenfåglarna tvungna att flytta från trakten.

På den tiden, då Nils Holgersson for omkring med vildgässen, fanns vid Tåkern en gräsand, som hette Jarro. Det var en ungfågel, som hade levat bara en sommar, en höst och en vinter. Nu var det hans första vår. Han var nyss hemkommen från Nordafrika och hade nått Tåkern i så god tid, att isen ännu låg kvar på sjön.

En kväll, när han och de andra unga andrakarna roade sig med att sträcka fram och tillbaka över sjön, lossade en jägare av ett par skott efter dem, och Jarro träffades i bröstet. Han trodde, att han skulle dö, men för att den, som hade skjutit honom, inte skulle få honom i sitt våld, fortsatte han att flyga, så länge som han möjligen kunde. Han tänkte inte på vart han styrde kosan, utan strävade bara att komma långt bort. När krafterna sveko honom, så att han inte kunde flyga längre, befann han sig inte mer över sjön. Han hade flugit ett stycke inåt land och sjönk nu ner framför ingången till en av de stora bondgårdarna, som resa sig på Tåkernstranden.

Kort därefter gick en ung dräng över gården. Han fick syn på Jarro och kom och lyfte upp honom. Men Jarro, som inte begärde annat än att få dö i fred, samlade sina sista krafter och nöp drängen hårt i fingret, för att denne skulle släppa honom.

Inte lyckades det Jarro att göra sig fri, men det där anfallet hade ändå det goda med sig, att drängen märkte, att fågeln levde. Han bar helt varligen in honom i stugan och visade honom för matmodern, som var en ung kvinna med ett milt ansikte. Hon tog genast Jarro från drängen, smekte honom över ryggen och torkade bort blodet, som sipprade fram genom halsdunet. Hon betraktade honom mycket noga, och när hon såg hur vacker han var med sitt mörkgröna, glänsande huvud, sitt vita halsband, sin brunröda rygg och sin blåa vingspegel, tyckte hon säkert, att det var synd, att han skulle dö. Hon gjorde raskt i ordning en korg, där hon bäddade ner fågeln.

Jarro hade hela tiden flaxat och kämpat för att komma loss, men när han nu förstod, att människorna inte ämnade döda honom, lade han sig med en känsla av välbehag till rätta i korgen. Nu först märktes det hur utmattad han var av plågor och blodförslust. Matmodern bar korgen över golvet för att ställa den i vrån vid spisen, men redan innan hon satte ner den, hade Jarro slutit ögonen och sjunkit i sömn.

Om en stund vaknade Jarro vi att någon sakta stötte till honom. När han slog upp ögonen, erfor han en så stor skräck, att han höll på att mista sansen. Nu var han väl förlorad, för här stod den, som var farligare än både människor och rovfåglar. Det var ingen mindre än Cesar själv, den långhåriga fågelhunden, som nyfiket nosade på honom.

Hur ömkansvärt rädd hade inte Jarro varit förra sommaren, när han ännu var en liten gul dununge, var gång det hade ljudit över vassruggarna: "Cesar kommer! Cesar kommer!" När han hade sett den brun- och vitfläckiga hunden med det tandfyllda gapet komma vadande genom vassen, hade han trott sig skåda döden själv. Han hade alltid hoppats, att han inte skulle behöva uppleva den stunden, när han mötte Cesar öga mot öga.

Men han måtte till sin olycka ha råkat falla ner i den gården, där Cesar var hemma, för nu stodo han där över honom. "Var är du för en?" brummade han. "Hur har du kommit in i stugan? Hör du inte hemma nere bland vassruggarna?"

Det var med knapp nöd Jarro kunde få mod att svara. "Var inte ond på mig, Cesar, därför att jag har kommit in i stugan!" sade han. "Det är inte mitt fel. Jag har blivit skadskjuten. Det är människorna själva, som har lagt mig i den här korgen."

"Jaså, det är människorna själva, som har lagt hit dig," sade Cesar. "Då är det säkert deras mening att bota dig, fast jag för min del tycker, att de skulle göra klokare i att äta opp dig, när du är i deras våld. Men i alla fall är du fridlyst i stugan. Du behöver inte se så rädd ut. Nu är vi inte nere på Tåkern."

Härmed gick Cesar och lade sig att sova framför den flammande spisbrasan. Så snart som Jarro förstod, att denna gräsliga fara var förbi, föll den stora mattigheten över honom, och han sjönk på nytt i sömn.

Nästa gång Jarro vaknade, såg han, att ett fat gryn och vatten stod framför honom. Han var ännu ganska sjuk, men han kände sig hungrig i alla fall och började äta. När matmodern såg, att han åt, kom hon fram och smekte honom och så glad ut. Därefter somnade Jarro in på nytt. Under flera dagar gjorde han ingenting annat än åt och sov.

En morgon kände sig Jarro så frisk, att han steg upp ur korgen och vandrade framåt golvet. Men han hade inte hunnit långt, förrän han föll omkull och blev liggande. Då kom Cesar, öppnade sitt stora gap och fattade om honom. Jarro trodde naturligtvis, att hunden ämnade bita ihjäl honom, men Cesar bar honom tillbaka till korgen utan att skada honom. Härvid fick Jarro ett sådant förtroende till Cesar, att han vid nästa utfärd i stugan gick fram till hunden och lade sig bredvid honom. Efter detta blevo Cesar och han goda vänner, och Jarro låg var dag flera timmar och sov mellan Cesars tassar.

Ändå större tillgivenhet än för Cesar kände Jarro för matmodern. För henne erfor han inte den minsta skräck, utan han strök sitt huvud mot hennes hand, när hon kom och gav honom mat. När hon gick ut ur stugan, suckade han av sorg, och när hon kom tillbaka, ropade han välkommen till henne på sitt eget språk.

Jarro glömde alldeles bort hur rädd han hade varit för både hundar och människor förr i världen. Han tyckte, att de voro blida och goda, och han älskade dem. Han önskade, att han voro frisk, så att han kunde flyga ner till Tåkern och tala om för gräsänderna, att deras gamla fiender inte voro farliga, och att de alls inte behövde frukta dem.

Han hade lagt märkte till att såväl människorna som Cesar hade lugna ögon, som det gjorde en gott att se in i. Den enda i stugan var blickar han inte gärna ville möta, var Klorina, stugkatten. Hon gjorde honom ingenting ont, hon heller, men han kunde inte fatta något förtroende för henne. Dessutom retades hon ständigt med honom, därför att han älskade människorna. "Du tror, att de vårdar dig, därför att de tycker om dig," sade Klorina. "Vänta bara, tills du blir lagom fet! Då vrider de nacken av dig. Jag känner till dem, jag."

Jarro hade ett ömt och tillgivet hjärta som alla fåglar och blev outsägligt bedrövad, när han hörde detta. Han kunde inte tänka sig, att matmodern skulle vilja vrida halsen av honom, och inte heller kunde han tro något sådant om hennes son, den lilla gossen, som brukade sitta i timtal bredvid hans korg och jollra och småprata. Han tyckte sig förstå, att de båda kände samma kärlek för honom som han för dem.

En dag, då Jarro och Cesar lågo på den vanliga platsen framför spisen, satt Klorina uppe på spishällen och började retas med gräsanden.

"Jag undrar, Jarro, vad ni gräsänder ska ta er till nästa år, när Tåkern blir urtappad och förvandlad till åker," sade Klorina. - "Vad är det du säger, Klorina?" sade Jarro och sprang upp helt förfärad. - "Jag glömmer alltid, Jarro, att inte du, såsom Cesar och jag förstår människornas språk," svarade katten. "Annars skulle du väl ha hört, att de karlarna, som i går var inne i stugan, talade om att allt vattnet skulle tappas ut Tåkern, och att sjöbottnen nästa år skulle ligga torr som ett stug-golv. Och nu undrar jag vart ni gräsänder då ska ta vägen." När Jarro hörde detta tal, blev han så ond, att han väste som en snok. "Du är lika elak som en sothöna," skrek han till Klorina. "Du vill bara reta opp mig mot människorna. Jag tror inte, att de vill göra något sådant. De måtte väl veta, att Tåkern är gräsändernas egendom. Varför skulle de göra så många fåglar hemlösa och olyckliga? Du har säkert hittat på allt detta för att skrämma mig. Jag önskar, att matmor måtte klippa av dig morrhåren."

Men Jarro kunde inte tysta ner Klorina med detta utfall. "Jaså, du tror jag ljuger," sade hon. "Fråga då Cesar! Han var också inne i stugan i går kväll. Cesar ljuger aldrig."

"Cesar," sade Jarro, "du förstås människornas språk mycket bättre än Klorina. Säg, att hon inte har hört rätt! Tänk, hur det skulle bli, om människorna torrlade Tåkern och förvandlade sjöbottnen till åker! Då skulle där inte längre finnas nate eller andmat för de vuxna änderna och inte fiskyngel eller grodungar eller mygglarver för andungarna. Då skulle också vassruggarna försvinna, där andungarna nu kan hålla sig dolda, ända till de kan flyga. Alla änder skulle tvingas att flytta härifrån och söka sig en annan bostad. Men var ska de finna en sådan tillflyktsort som Tåkern? Cesar, säg att Klorina inte har hört rätt!"

Det var märkvärdigt att ge akt på Cesars uppförande under detta samtal. Han hade varit klarvaken hela tiden förut, men nu, när Jarro vände sig till honom, gäspade han, lade ner sin långa nos på framtassarna och sov djupt inom ett ögonblick.

Kattan såg ner på Cesar med ett illparigt leende. "Jag tror, att Cesar inte bryr sig om att svara dig," sade hon till Jarro. "Det är med honom som med alla hundar: de vill aldrig erkänna, att människorna kan göra något orätt. Men du kan lite på mitt ord i alla fall. Jag ska säga dig varför de vill torrlägga sjön just nu. Så länge som ni gräsänder ännu hade väldet på Tåkern, ville de inte tappa ur den, för er hade de ändå någon nytta. Men nu har ju doppingar och sothöns och andra fåglar, som inte är matnyttiga, inkräktat nära nog alla vassruggar, och människorna tycker inte, att de behöver hålla sjön vid makt för deras skull."

Jarro brydde sig inte om att svara Klorina, men han lyfte upp huvudet och ropade i Cesars öra: "Cesar! Du vet, att på Tåkern ännu finns så många änder, att de fyller luften som skyar. Säg, att det inte är sant, att människorna ämnar göra alla dessa hemlösa!"

Härvid for Cesar upp och gjorde ett så häftigt utfall mot Klorina, att hon måste rädda sig upp på en hylla. "Jag ska lära sig att hålla dig tyst, när jag vill sova," röt Cesar. "Nog vet jag, att det är fråga om att tappa vattnet ur sjön ni i år. Men om detta har det talats många gånger förut, utan att det har blivit något av. Och den där urtappningen är en sak, som jag inte gillar. För hur skulle det gå med jakten, om Tåkern bleve torrlagd? Du är ett nöt, som gläder dig åt något sådant. Vad ska du och jag roa oss med, när det inte mer finns några fåglar på Tåkern?"


Project Runeberg, Tue Dec 18 02:22:17 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nilsholg/k19a.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free