- Project Runeberg -  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
XIX. Den stora fågelsjön. Lockfågeln

Author: Selma Lagerlöf - Tema: Alphabet books and readers, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XIX. Den stora fågelsjön

Lockfågeln
Söndag 17 april

Ett par dar senare var Jarro så frisk, att han kunde flyga genom hela stugan. Han blev då mycket smekt av matmodern, och den lilla gossen sprang ut på gården och plockade åt honom de första grässtråna, som hade kommit upp. När matmodern smekte honom, tänkte Jarro, att fastän han nu var så stark, att han kunde flyga ner till Tåkern när som helst, skulle han inte vilja skiljas från människorna. Han hade ingenting emot att stanna hos dem hela sitt liv.

Men tidigt en morgon lade matmodern över Jarro en grimma eller snara, som hindrade honom att bruka vingarna, och lämnade honom därpå till drängen, som hade hittat honom ute på gården. Drängen stack honom under armen och gick ner till Tåkern med honom.

Isen hade smält bort, medan Jarro hade varit sjuk. Den gamla torra fjolårsvassen stod ännu kvar utmed stränder och holmar, men alla vattenväxter hade börjat att skjuta skott nere i djupet, och de gröna topparna hade hunnit upp till vattenbrynet. Och nu voro nästan alla flyttfåglarna hemkomna. Spovarnas krökta näbbar tittade fram ur vassen. Doppingarna gledo omkring med ny fjäderkrage om halsen, och beckasinerna höllo på att plocka ihop strån till sina reden.

Drängen gick ner i en eka, lade Jarro på båtbottnen och började att staka sig ut på sjön. Jarro, som nu hade vant sig att bara vänta gott av människorna, sade till Cesar, som också var med, att han var mycket tacksam mot drängen, därför att han förde honom ut på sjön. Men drängen behövde inte hålla honom så hårt fängslad, för han ämnade inte flyga bort. Härpå svarade Cesar ingenting. Han var mycket fåordig denna morgon.

Det enda, som föreföll Jarro en smula underligt, var, att drängen hade tagit med sin bössa. Han kunde inte tro, att någon av det goda folket i bondgården skulle vilja skjuta fåglar. Cesar hade dessutom sagt honom, att människorna inte jagade så här års. "Det är förbjuden tid," hade han sagt, "fast det naturligtvis inte gäller för mig."

Drängen for emellertid ut till en av de små vassomkransade dyholmarna. Där steg han ur båten, drog ihop gammal vass till en stor hög och lade sig ner bakom den. Jarro fick, med grimman över vingarna och tjudrad vid båten med ett långt snöre, vandra omkring ute på grundet.

Plötsligen fick Jarro syn på några av de unga andrakarna, i vilkas sällskap han förr i världen hade sträckt fram och åter över sjön. De voro långt borta, men Jarro kallade dem till sig med ett par höga rop. De besvarade dem, och en stor vacker flock närmade sig. Redan innan de voro framkomna började Jarro berätta dem om sin underbara räddning och om människornas godhet. I detsamma smällde två skott bakom honom. Tre änder sjönko döda ner i vassen, och Cesar plumsade ut och fångade upp dem.

Då förstod Jarro. Människorna hade räddat honom för att kunna använda honom som lockfågel. Och det hade också lyckats dem. Tre änder hade dött för hans skull. Han tyckte, att han ville dö av blygsel. Han tyckte, att till och med hans vän Cesar såg föraktfullt på honom, och när de kommo hem till stugan, vågade han inte lägga sig och sova bredvid hunden.

Nästa morgon fördes Jarro återigen ut på grundet. Också denna gång fick han syn på några änder. Men när han märkte, att de flögo emot honom, ropade han till dem: "Bort, bort! Akta er! Jag är bara en lockfågel." Och han lyckades verkligen hindra dem från att komma inom skotthåll.

Jarro hade knappt tid att smaka på ett grässtrå, så upptagen var han av att hålla vakt. Han ropade ut sin varning, så snart en fågel närmade sig. Han varnade till och med doppingarna, fastän han avskydde dem, därför att de trängde ut änderna från deras bästa gömställen. Men han ville inte, att någon fågel skulle råka i olycka för hans skull. Och tack vare Jarros vaksamhet måste drängen fara hem utan att ha fått lossa av ett enda skott.

Detta oaktat såg Cesar mindre missnöjd ut än förra dagen, och när kvällen kom, tog han Jarro i sitt gap, bar honom bort till spisen och lät honom sova mellan framtassarna.

Men Jarro trivdes inte mer i stugan, utan var djupt olycklig. Hans hjärta led av den tanken, att människorna aldrig hade älskat honom. När matmor eller den lilla gossen kom fram för att smeka honom, stack han in näbben under vingen och låtsades, att han sov.

Flera dar hade Jarro fortsatt sin bedrövliga vakttjänst, och han var redan känd över hela Tåkern. Då hände det en morgon, medan han som vanligt ropade: "Ta er i akt, fåglar! Kom inte nära mig! Jag är bara en lockfågel," att ett doppingbo kom flytande fram mot grundet, där han stod bunden. Detta var inte något synnerligen märkvärdigt. Det var ett bo från förra året, och eftersom doppingbona äro så byggda, att de kunna flyta på vattnet som båtar, händer det ofta, att de komma på drift utåt sjön. Men Jarro blev ändå stående och tittade på boet, därför att det kom så rätt fram mot holmen, att det såg ut, som om någon hade styrt dess färd över vattnet.

När boet kom närmare, såg Jarro, att en liten människa, den minsta han någonsin hade sett,satt i boet och rodde framåt med ett par pinnar. Och denna lilla människa ropade till honom: "Gå så nära vattnet, som du kan, Jarro, och håll dig flygfärdig! Du ska snart bli befriad."

Några ögonblick därefter låg doppingboet inne vid land, men den lilla roddaren lämnade det inte, utan satt stilla, inkrupen mellan kvistar och strån. Jarro höll sig också nästan orörlig. Han var alldeles förlamad av ängslan för att befriaren skulle bli upptäckt.

Det nästa, som inträffade, var, att en flock vildgäss kom flygande. Jarro vaknade då till besinning och varnade dem med hög rop, men de flögo trots detta flera gånger fram och tillbaka över grundet. De höllo sig så högt uppe, att de voro utom skotthåll, men drängen lät ändå förleda sig att skjuta av ett par skott efter dem. Dessa skott voro inte väl avlossade, förrän den lilla parveln sprang i land, drog av en liten kniv ur slidan och skar sönder Jarros grimma med ett par raska snitt. "Flyg nu din väg, Jarro, innan karlen hinner att ladda om!" ropade han, under det att han själv sprang i ner i doppingboet och stötte från land.

Jägaren hade haft blickarna riktade på gässen och hade inte märkt att Jarro hade blivit befriad, men Cesar hade bättre följt med vad som hände, och just när Jarro lyfte vingarna, störtade han fram och grep honom över nacken.

Jarro skrek ömkligt, men parveln, som hade befriat honom, sade med största lugn till Cesar: "Om du är lika hederlig, som du ser ut, så kan du väl inte tvinga en bra fågel att sitta här och locka andra i olycka."

När Cesar hörde dessa ord, grinade han styggt med överläppen, men om ett ögonblick släppte han Jarro. "Flyg, Jarro!" sade han. "Du är sannerligen för god att vara lockfågel. Det var inte heller därför, som jag ville hålla dig kvar, utan fördenskull, att det blir tomt i stugan efter dig."


Project Runeberg, Tue Dec 18 02:22:17 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nilsholg/k19b.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free