- Project Runeberg -  Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige /
XXI. Vadmalsvåden

Author: Selma Lagerlöf - Tema: Alphabet books and readers, Geography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

XXI. Vadmalsvåden

Lördag 23 april

Pojken for fram högt uppe i luften. Han hade den stora Östgötaslätten under sig och satt och räknade de många vita kyrkorna, som höjde sig ur små träddungar. Det dröjde inte länge, förrän han hade hunnit till femtio. Sedan blev han förvillad och kunde inte hålla ordning på räkningen.

De allra flesta gårdarna voro bebyggda med stora, vitmålade tvåvåningshus, som sågo så ståtliga ut, att pojken inte kunde låta bli att förundra sig över dem. "Det måtte inte bo några bönder här i landet," sade han för sig själv, "eftersom jag inte ser några bondgårdar."

Då skreko genast alla vildgässen: "Här bor bönder som herrskap. Här bor bönder som herrskap."

På slätten voro is och snö försvunna, och vårarbetet hade börjat. "Vad är det för långa kräftor, som kryper fram över åkrarna?" frågade pojken om en stund. - "Plogar och oxar. Plogar och oxar," svarade alla vildgässen.

Oxarna rörde sig så långsamt på åkrarna, att det inte kunde märkas, att de flyttade sig, och gässen ropade till dem: "Ni kommer inte fram förrän nästa år. Ni kommer inte fram förrän nästa år." Men oxarna blevo inte svaret skyldiga. De lyfte mularna i vädret och bölade: "Vi gör mer nytta på en timme än sådana som ni i hela ert liv."

På några ställen drogos plogarna av hästar. Dessa gingo fram med mycket större iver och hast än oxarna, men gässen kunde inte låta bli att retas med dem heller. "Skäms ni inte att sköta oxgöra?" ropade de till hästarna. "Skäms ni inte att sköta oxgöra?" - "Skäms ni inte själva att sköta latmansgöra?" gnäggade hästarna tillbaka.

Medan hästar och oxar voro ute på arbete, gick stallgumsen omkring hemma på gårdsplanen. Han var nyklippt och lättrörlig, knuffade omkull småpojkarna, körde in bandhunden i hans koja och gick sedan och stoltserade, som om han voro ensam herre på gården. "Gumse, gumse, var har du gjort av din ull?" frågade vildgässen, som foro förbi uppe i luften. - "Den har jag skickat till Drags fabriker i Norrköping," svarade gumsen med ett långt bräkande. - "Gumse, gumse, var har du gjort av dina horn?" frågade gässen. Men några horn hade gumsen till sin stora sorg aldrig haft, och man kunde inte göra honom värre förtret än att fråga efter dem. Han sprang omkring en lång stund och stångade i luften, så ond blev han.

På landsvägen kom en man, som drev framför sig en flock skånska grisar, som inte voro mer än några veckor gamla och kunde säljas uppåt landet. De traskade på tappert, så små de voro, och höllo sig tätt intill varandra liksom för att få skydd. "Nöff, nöff, nöff, vi har kommit för tidigt från far och mor. Nöff, nöff, nöff, hur ska det gå med oss, fattiga barn?" sade smågrisarna. Inte en gång vildgässen hade hjärta att föra spektakel med sådana små stackare. "Det blir bättre för er, än ni nånsin kan tro," ropade de när de foro förbi dem.

Vildgässen voro aldrig i så gott humör, som när de fingo fara fram över en slättbygd. Då gjorde de sig ingen brådska, utan flögo från gård till gård och skämtade med tamdjuren.

Medan pojken red fram över slätten, kom han att tänka på en saga, som han hade hört någon gång för längesedan. Han mindes den inte riktigt, men det var någon om en kjortel, som till hälften var sömmad av guldvävd sammet och till hälften av grå vadmal. Men den, som ägde kjorteln, prydde vadmalsvåden med så mycket pärlor och ädla stenar, att den lyste skönare och dyrbarare än gyllentyget.

Han kom ihåg det där om vadmalsvåden, när han såg ner på Östergötland, därför att det bestod av en stor slätt, som låg inklämd mellan två bergiga skogstrakter, en i norr och en i söder. De båda skogshöjderna lågo vackert blåa och skimrande i morgonljuset, som om de voro täckte med guldslöjor, och slätten, som bara bredde ut den ena vinternakna åkern efter den andra, var i och för sig inte vackrare att se på än grå vadmal.

Men människorna hade nog trivts väl på slätten, därför att den var givmild och god, och de hade försökt pryda den på bästa sätt. Där pojken for fram högt uppe, tyckte han, att städer och gårdar, kyrkor och fabriker, slott och järnvägsstationer voro utsållade över den som små och stora smycken. Det blänkte i tegeltaken, och fönsterrutorna lyste som juveler. Gula landsvägar, blanka järnvägsskenor och blåa kanaler löpte fram mellan orterna som silkesydda slingor. Linköping låg kring sin domkyrka som en pärlinfattning kring en dyrbar sten, och gårdarna på landet voro som små bröstnålar och knappar. Det var inte mycken reda i mönstret, men det var en prakt som man aldrig kunde tröttna att se på.

Gässen hade lämnat Ombergstrakten och foro mot öster utefter Göta kanal. Den höll också på att göra sig i ordning för sommaren. Arbetare gingo och lagade kanalbankarna och tjärbeströko de stora slussportarna.

Ja, det arbetades överallt för att kunna ta väl emot våren, också i städerna. Där stodo målare och murare på ställningar utanför husen och gjorde dem fina, tjänstflickorna hade stigit upp i de öppna fönstren och tvättade rutorna. Ner vid hamnen putsades segelbåtar och ångfartyg.

Vid Norrköping lämnade vildgässen slättbygden och flögo uppåt Kolmården. De hade en stund följt längsefter en gammal backig landsväg, som slingrade sig utmed klyftor och gick fram under vilda bergväggar, när pojken plötsligen gav till ett utrop. Han hade suttit och svängt foten fram och tillbaka, och den ena träskon hade glidit av honom.

"Gåskarl, gåskarl, jag har tappat min sko!" skrek pojken.

Gåskarlen vände och sänkte sig mot marken, men då såg pojken, att två barn, som hade kommit gående framåt vägen, hade tagit upp hans sko.

"Gåskarl, gåskarl," skrek pojken hastigt, "far oppåt igen! Det är för sent. Jag kan inte få igen min sko."

Men nere på vägen stodo Åsa gåsapiga och hennes bror, lille Mats, och betraktade en liten träsko, som hade fallit ner från himlen.

"Det var vildgässen, som tappade den," sade lille Mats.

Åsa gåsapiga stod länge tyst och funderade över fyndet. Till sist sade hon långsamt och eftersinnande: "Kommer du ihåg, lille Mats, att när vi gick förbi Övedskloster, hörde vi talas om att de i en bondgård hade sett en tomte, som var klädd i skinnbyxor och hade träskor på fötterna som en annan arbetskarl? Och minns du, att när vi kom till Vittskövle, berättade en tös, att hon hade sett en Goa-Nisse med träskor, som flög bort på ryggen av en gås? Och när vi själva kom hem till vår stuga, lille Mats, såg vi ju en pyssling, som var klädd på samma sätt, och som också klev opp på en gås och flög sin väg. Kanske att det var samma en, som red fram häroppe i luften på sin gås och tappade träskon."

"Ja, det måste det säkert ha varit," sade lille Mats.

De vände på träskon och betraktade den noga, för det är inte alla dar, som man hittar Goa-Nisses träsko på landsvägen.

"Vänta,vänta, lille Mats!" sade Åsa gåsapiga. "Här står något att läsa på ena sidan."

"Ja, det gör det. Men det är så små bokstäver."

"Låt mig se! Jo, det står - Det står: Nils Holgersson fr. V. Vemmenhög."

"Det var det märkvärdigaste jag någonsin har hört!" sade lille Mats.


Project Runeberg, Tue Dec 18 02:22:17 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nilsholg/k21.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free